Göteborgs vandrareförening

Begreppet "friluftslif" var inte precis på var mans läppar kring förra sekelskiftet. Visserligen hade Svenska turistföreningen bildats 1885 och Skidfrämjandet 1892 (långt senare omdöpt till Friluftsfrämjandet) men de första åren var medlemskåren dominerad av akademiker, och en fåtalig skara skid- och fjällentusiaster. Ett viktigt dokument för att förstå hur friluftsivrarna tänkte kring människans förhållande till naturen vid denna tid är den av språkforskaren och folkbildaren Gustaf Stjernström (1852-1933) utgivna Sommarboken, 1910* (han gav också ut en vinterbok). Här ryms både manande avsnitt med paroller som "Återvändom till naturen och ett enklare lefnadssätt" och "Friluftslif - idrottslif för alla" och mer praktiskt inriktade kapitel behandlande luft- och solbad, sångens makt vid vandring, sjöbad och simning, friluftskampering, vår sommarkost och dräktråd för vandrande damer. Alla aspekter av vistandet i naturen och det fria tas upp. Njutningsfylld läsning, rekommenderas varmt!

En fråga, som låg Stjernström varmt om hjärtat, var vandrandet och bildandet av föreningar för vandrings bedrivande. Inspiration hade han främst hämtat från Tyskland och Norge. 

Redan för många år sedan under resor och vistelser bland våra västra grannar befunnos dessa mäkta imponera genom en viss hurtighet i sitt uppträdande genom hela nationen, och tyckte jag mig finna, att detta härrörde från deras egenskap av utpräglade frilufts- och vandringsmänniskor i förhållande till oss svenskar, som på den tiden ännu voro mera än nu stationära, makliga och bekväma och på sin höjd idkade frilufts- och flirtliv vid någon badort.

I Stockholm fick Stjernström en vandrareförening till stånd i april 1913 och efter annonsering i lokalpressen skedde en första vandring i göteborgstrakten den 11 oktober samma år. Formellt konstituerades föreningen dock först en vecka senare, då man vandrade från Mölndal över Gunnebo och Pixbo till Mölnlycke - och under färden antog stadgar och valde styrelse. Ett litet tunt häfte, utgivet 1923, berättar om Göteborgs vandrareförenings tillkomst och tio första verksamhetsår. 

Ordförande i föreningen de första åren var naturgeografen Imri Holm och amatörarkeologen och folkskolläraren Johan Alin. Ansenliga skaror av vandringssugna göteborgare mötte upp de första åren och föreningen räknade som mest med 300-400 medlemmar, men intresset förefaller ha avtagit efter hand. Målen för vandringarna var ofta Hindåstrakten, men man tog sig också till Brattön, Ragnhildsholmen, Grävsnäs, Lilla Edet och Backamo. De flesta färderna var "rena nöjesvandringar", men ibland ägnade man sig särskilt åt geologiska studier, fornminnen eller djurvärlden under ledning av t ex professorerna Jägersköld,och Nordenskjöld och arkeologen Sarauw. Av bilderna i jubileumshäftet framgår att vandrarnas klädsel - i varje fall enligt nutida måttstock - var föga ändamålsenlig. De uppenbarligen ofta äldre herrarna var nästan alltid klädda i paletå och hatt, damerna i mestadels långa kjolar och bredbrättade huvudklädnader. Nedanstående bild, betitlad "Bergklättring 1914" visar syn för sägen men också att man klarade betydande strapatser även med denna utrustning och entusiasmen tycks det inte vara något fel på.

Göteborgs vandrareförening kvarlevde åtminstone så att man kunde fira sitt 25-årsjubileum 1938, men något eller några år därefter upphör alla vittnesbörd om föreningens verksamhet. Några arkivalier tycks man inte ha lämnat efter sig, men ett minnesmärke finns dock kvar. När man kör upp mot Gunnebo slott finns det, något 100-tal meter från Gunnebobro på höger sida i skogskanten en sten med en ristad minnesplatta med texten "GFV 19.10.1913 - 22.10.1933 - 19.10.1938". Numera finns också en förklarande skylt uppsatt vid vägkanten. Enligt uppgift var det här i "Gunnebolyckan" som föreningen konstituerades.

* mitt exemplar av Sommarboken är dedicerat från utgivaren till en av de som ledde de allra första vandringarna "den outtröttlige, över 80-årige grosshandlaren K.A. Forssell, som ännu marscherade i första ledet", som Stjernström skriver i jubileumshäftet.

______________________________________

Göteborgs vandrareförenings Minnesskrift med anledning av dess 10-åriga verksamhet. Göteborg, 1923.

Stjernström, Gustaf (red.): Sommarboken. En vägledning för ung och gammal. Stockholm, 1910.

Bertilsson och hans stuga

Bertilssons stuga eller bara "Bertilssons" är ett välkänt begrepp för många göteborgare, i varje fall för de som bor i östra delen av stan och tar sina promenader i Delsjöterrängen. Det gamla torpet, som ursprungligen hette Delsjökärr, ligger naturskönt  vid östra spetsen av Lilla Delsjön och kan nås - beroende på var man startar - efter 4-10 km på fina skogsvägar, delvis utefter Stora och Lilla Delsjön. Sedan drygt 60 år är jag om inte trägen så dock periodvis frekvent besökare på stället. Säkert har jag tagit mig dit många hundra gånger, till fots, springande, på skidor och skridskor, cyklande och jag tror jag var där också till häst en gång under min korta ryttarkarriär i slutet av 1960-talet. Besvärligast var det några dagar efter orkanen den 22-23 september 1969,då vi - med barnvagn - fick klättra över massvis med nedfallna träd för att ta oss fram till stugan. Jag har varit på kalas i storstugan, badat med chalmersspexare i den gamla bastun, sett hus och miljö ändra utseende och innehavare - men ändå utan att rastplatsens genuina karaktär förvanskats. För en tid sedan inträffade dock något som hör till sällsyntheterna - det visade sig vara möjligt att kombinera söndagspromenaden till Bertilssons med inköp av ett nytillskott till göteborgianasamlingen.

Det är Hans, en av sonsönerna till "gamle Bertilsson", som skrivit ner sina egna minnen och det han hört berättas av farfadern, sin far och andra släktingar. Det blir både ett kärleksfullt porträtt av den som skapade begreppet "Bertilssons stuga" och många minnesbilder från livet på Delsjökärr genom åren.

Torpet är gammalt och det är möjligt att de första torparna, som bosatte sig vid sluttningen ner mot Lilla Delsjön gjorde det redan i början av 1800-talet (enligt Stenström; först från c:a 1850 anger dock Hallén). 1864 föddes Verner Persson på gården och levde där sedan i stort sett hela livet med sin hustru Karolina och sin familj. De hade ett par kor, några grisar, får och höns. Säkert var det ett strävsamt liv, långt från annan bebyggelse och med långa körslor in till stan. En bild på paret finns i Stenströms örgrytebok. Det är den gamla ladugården från den tiden som idag är omvandlad till trivsam kaffestuga.

Från några år efter förra sekelskiftet finns en kort berättelse om en vintertur ut till Delsjökärr. Den som skriver är skeppsredaren Wilhelm Lundqvist, en av "bröderna" på Soltorpet.

När vintern kommer och isbelägger sjöarna, uppnås möjligheter för många intressanta forskningsfärder ... Uppkomna till Delsjötjärn (Lilla Delsjön) är det liksom man blivit förflyttad långt bort från all civilisation och naturen står inför oss tyst och allvarsam. Ej en människa synes till ... vi spänna åter stålsko på ... Långt borta i viken skymtar ett tak fram mellan träden ... Här ligga två gamla stugor, omgifna af trädgårdstäppor, och framför dem stå ett par bikupor. Ladugården ligger midt emot, och trefnad lyser ur de små fönsterrutorna. Torparen, en högrest man med öppet nordiskt utseende träder ut ur stugan, och då han hör hvarifrån vi äro, bjuder han oss stiga in. Inne i stugan, där en stor spis intar främsta platsen ... Far bjuder oss sitta ned och snart kommer mor med kaffebrickan. Vinden kommer hvinande från sjön och rycker i knutarna. Men vi ha det godt härinne och elden sprakar lustigt på elden (Lundqvist sid. 22). 

Det var av denne Verner Persson, som kapten Bertilsson köpte stuga med tillhörande ladugård något av åren kring 1930 (1927 skriver Hans Bertilsson, 1932 skriver Hallén). Per Bertilsson (1892-1972) hade vid det laget ett par spännande decennier att blicka tillbaka på. Född i Drängsered i Halland kom han 8-årig efter faderns död med sin mor till Göteborg. Efter studentexamen utbildade han sig på Gymnastiska Centralinstitutet och skaffade sig också en reservofficersutbildning. Därifrån den senare använda kaptensbeteckningen. Inför Stockholmsolympiaden 1912 reste en kommitté, ledd av scoutledaren Ebbe Lieberath, runt landet för att rekrytera en manlig gymnastiktrupp, som dels skulle uppträda vid invigningen av spelen, dels tävla i trupptävlingen. En av de gymnaster som kvalificerade sig var Bertilsson. Trupptävlingen blev en stor svensk framgång. "Häfrörelserna voro kraftiga och formerna, hoppen, hvad beträffar hållningen under språnget, behärskningen vid nedhoppen, balansen under överslag mm beundransvärda. Sannolikt har aldrig en bättre svensk trupp framförts" står det i den officiella redogörelsen för olympiaden. Truppen, inklusive Bertilsson erhöll alltså olympiskt guld.

Med erövrad guldmedalj gav sig Bertilsson med hustru Astrid ut i världen och hamnade slutligen på Cuba, där de stannade en femårsperiod, under vilken tid han arbetade som sjukgymnast och fäktlärare. Från denna vistelse finns det en skröna (eller kanske sanning) om hur en fönstertjuv i deras hus med hjälp av en limstav bemäktigade sig guldmedaljen. Efter hemkomsten var han aktiv som gymnastiklärare på Östra Real och som idrottstränare för bl a Redbergslid IK. Det finns uppgifter om att han var en ganska hårdhänt fostrare, som hade hård pli på sina elever. Han hade också kommunala uppdrag bl a var han med och utredde idrottsplatsstyrelsens organisation.

Under mer än 40 år innehade Bertilsson Delsjökärr. Till en början fungerade väl stället mest som sommarviste, men efter en renovering 1956 bosatte han och hustrun sig där året runt. Familjen bodde då i "gamlastugan", det hus som ligger längst västerut. Många vänner sökte sig ut till stugorna och efterhand blev det allt fler vandrare som också kom förbi och gärna lät sig undfägnas med vatten, saft och kaffe. Det blev nödvändigt ta betalt för det man serverade. Ladugården byggdes om till det utseende den i stort sett har idag och en enkel kaférörelse kom igång. Då är vi förmodligen i slutet av 1940-talet. Bilden ovan är typisk för hur  serveringen såg ut - och som jag minns den - från mitten av 1950-talet. Endast ett fåtal fick plats inne i stugan, de flesta köade vid köksfönstret, där den mest frekventa beställningen bestod av varm apelsinsaft och kanelbulle. När det var mycket folk, i synnerhet fina vinterdagar, hade man också korvservering från en kiosk bakom sportstugan.

Per "Pelle" Bertilsson avled 1972. Då hade han fått se elektriskt ljus ledas in i husen (1968) och samma år också erhållit Göteborgs stads förtjänsttecken. Han hade blivit en välkänd profil, alltid vänlig och pratsam när man kom förbi, men samtidigt med mycket bestämda åsikter om mycket, inte minst när det gällde myndigheters agerande. Och ett samtal, som kunde börja med några fraser om vädret och naturen, kunde sluta i långa diskussioner om samhällsfrågor och ungdomens uppförande. Efter Bertilssons död kom stugan i andra händer, men kaféverksamheten fortsatte. 2006 köpte Pia Backman stället och driver det framgångsrikt  vidare i "gamle Bertilssons anda", men har också satt sin personliga prägel på verksamheten: uteserveringen har byggts ut, matsedeln har utökats (men man kan fortfarande få varm saft och kanelbulle) och kvällsträffar anordnas med inbjudna föreläsare.
___________________________________

Bertilsson, Hans: På Kapten Bertilssons tid. Göteborg, 2010.
Claesson, Gunnar: Inför 100-årsjubileet av Olympiska spelen 1912. Guldmedaljören som gav göteborgarna ett smultronställe. I Idrottsarvet 2011, sid. 112-117.
Hallén. Per: Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10.000 år. Göteborg, 2007. 
(Lundqvist, Werner): Böö-dalens krönika. Göteborg, 1917.
Stenström, Fritz: Örgryte genom tiderna. Göteborg, 1920-24 (sid. II:32).

Signaturen GeWe fortfarande aktuell

Kom i ett antikvariat över ett par årgångar av Göteborgs-mysterier med ett urval av Gunnar Wallins (signaturen GeWe; 1896-1975) teckningar i Göteborgs-tidningen från början av 1930-talet. Det är väl snart bara vi gamlingar, som ännu minns hans alster, som ju verkligen var utförda i en mycket personlig stil och som regel återgavs längst ner på tidningens blekrosa förstasida.

Och år in och år ut höll han på. Han har själv i sin bok Göteborgsglimtar (1966) beskrivit hur han arbetade. "Senast kl. 7 på morgonen satt jag på min redaktionsstol för att börja dagens pers med en aktuell teckning. Kl. 10.30 skulle den återfinnas i 2-spaltig kliché på GT:s första sida. Efter att ha ögnat igenom ett dussin tidningar på jakt efter uppslag började den morgonsömnige tecknaren treva sig fram över papperet för att finna form för dagens lilla lustighet." Och många tusen teckningar blev det med åren från starten 1921 och 35 år framåt. Han utvecklade en egen stil, som säkert hade influenser från Albert Engström och Storm P. Det fanns många lustiga krumelurer i bilderna, men tonen var alltid vänlig, även när stadens ledande män hudflängdes. Som jag minns hans teckningar var - förutom den burleska karaktären på gubbarna - närvaron av den lilla lurviga hunden av obestämd ras det mest karakteristiska. "Jä Jä" sade hunden ständigt plus en mestadels godmodig kommentar, alltid av någon anledning på en säregen dansk dialekt. Men "Jä Jä" dök nog inte upp förrän i slutet av 1930-talet, i varje fall finns han inte med på de teckningar som samlades i Göteborgs-mysterier. Däremot finns det många andra hundar med, både av den lurviga sorten och andra.

Göteborgs-mysterier kom ut i totalt fem årgångar (1924, 1929, 1930, 1931 och 1934). Förutom teckningarna innehöll de också kåserier av signaturen HåCe, bakom vilken dolde sig journalisten Helge Härneman. På 1940-talet kom det ut andra samlingar av teckningar med titlar som Wallins gubbar och Klipp och gubbar. Idag känns mycket av den dagsaktuella humorn tämligen medfaret av tidens tand och inte särskilt roligt. Men här och var när man bläddrar i häftena dyker det upp en charmig bild och en välfunnen replik och ett och annat kan fortfarande ha en aktuell anknytning, t ex nedanstående kommentar till planerna på att förlägga spårvägen under jord. Kanske blir drömmen från 1930 verklighet hundra år senare.

Trevligt boksläpp på Gunnebo

I onsdags förra veckan hade Håkan Andréasson på det relativt nystartade A-script förlag bjudit in till release eller som det väl numera heter "boksläpp" på Gunnebo slott. Håkan är etnolog och har tidigare haft hand om det till etnologin i Göteborg knutna bokförlaget Arkipelag, men står alltså nu på egna ben. Den släppta boken  heter Vad passar sig på Gunnebo?, har undertiteln "Berättelser om ett etablerat kulturarv" och innehåller sex uppsatser, författade av studenter inom mastersprogrammet Kulturarv och modernitet: materiellt och immateriellt under 1000 år vid Göteborgs universitet. Under kvällen bjöd författarna på korta introduktioner till sina kapitel under en kringvandring i slottet och omgivningarna, följt av mingel och diskussioner. Trevligt att återse ett antal bekanta från mina pensionärsstudier i etnologi och historia. Flera av författarna var mina dåvarande kurskamrater.

Det studenterna/författarna velat göra är att lyfta fram ett antal "alternativa berättelser" om Gunnebo, berättelser som går djupare eller vid sidan av den numera till publik och i media väl tillrättalagda berättelsen om kulturarvet Gunnebo slott, med fokus helt inriktat på den Hallska eran och 1700-talet. Vi får sålunda i boken läsa om högborgerliga familjer sommarboende, om medias sätt att skriva om Gunnebo under den Sparreska epoken, om tankar och planering av restaureringen och rekonstruktionen av huvudbyggnaden efter Mölndals köp av fastigheten 1949, om socialdemokratins tid på Gunnebo, om spåren av tjänstefolket i huset och om verksamheten på jordbruket Gunnebo speglat i intervjuer med en dåvarande arbetare.

Det är intressant och trevlig läsning och - även om texten bär spår av sin tillkomst som akademiska uppsatser - värdefull information, i betydande utsträckning nya uppgifter som tidigare inte varit tillgängliga. Sammantagna visar också berättelserna på hur framgångsrikt det kan vara att använda det etnologiska och tvärvetenskapliga synsättet i beskrivningen av även väl etablerade företeelser och på hur mycket som ofta ligger vid sidan av den "kanoniserade" berättelsen. Författarna och förlaget har all heder av produkten.

Dyraste göteborgsboken

Den så vitt jag kan begripa dyraste göteborgsboken någonsin såldes i tisdags kväll på Stockholms auktionsverks bokauktion. Det gällde Olof Bromelius ytterst sällsynta göteborgsflora Chloris gothica från 1694, som uppnådde det aktningsvärda priset av 34.000 kronor. Trettiofyra tusen - sug på det ett tag!

Skriften är anmärkningsvärd av främst två skäl. Dels är det den äldsta provinsfloran i Sverige, dels är det ett av de allra första trycken "om Göteborg". Bokens fullständiga titel är Chloris gothica, seu catalogus stirpium circa Gothoburgum nascentium, men efterföljs av en ännu längre undertitel på både latin och svenska "Ett register uppå de örter, buskar och träd som wäxa wilt kring om Götheborg, sampt de som uppå åkrar såsz, med des brukeligste nampn så på latin, som swänska och des förnämste auctorer, med några nyttige observationer". Boken omfattar (22), 124 (20) sidor i litet oktavformat och trycktes hos Johannes Rahm, som var Göteborgs tredje bokbindare, efter Amund Grefwe och Lars Lönbohm. Det utauktionerade exemplaret var bundet i ett samtida nött brunt skinnband med fyra upphöjda bind och med blindpressad dekor och helt guldsnitt.

Författaren, stadsläkaren i Göteborg (Ordinarie Stadz Physicus) Olof eller Olaus Bromelius var född 1639 i Örebro (någon avbildning tycks inte existera). Han studerade medicin i Uppsala och etablerade sig därefter som privatpraktiserande läkare i Stockholm 1667. Senare kom han att medfölja som legationsmedikus, bl a till England och Holland. Under en sådan resa kom han till Leiden, där han lyckades kurera en svensk baron Johan Stake, som var så gott som övergiven av andra läkare. Detta uppmärksammades och därvarande universitet erbjöd honom doktorsgraden utan disputation 1673. Av stolthet vägrade Bromelius först motta denna grace, men lyckades efter bara ett par veckor åstadkomma en disputation som förstås godkändes. Han blev uppsyningsman över apoteken 1668, medlem av Collegium medicum 1675 och ledamot av kommissionen över trolldomsväsendet. 1687 utgav han en skrift om humleodling, Lupologia. Till Göteborg kom han förordnad som stadsfysikus 1691. Här odlade han sitt botaniska intresse vid sidan av läkaryrkets utövande och skaffade sig ett stort botaniskt bibliotek. Hans kunnande var ovanligt för den tiden, långt före Linné. Han hade planer på att anlägga en botanisk trädgård på bastionen Gustav I (vid Lilla Bommen), men denna kom sannolikt aldrig till stånd. Redan efter tre år i Göteborg var han färdig ge ut Chloris gothica, vilken bland botanister också är särskilt uppmärksammad då han till de latinska artnamnen fogade svenska namn på växterna. De sista åren var Bromelius sjuklig och han avled 1707. Begravningen ägde rum under högtidliga ceremonier och flera sorgedikter till hans minne blev tryckta.

Linné hedrade honom genom att ge ett tropiskt växtsläkte namnet Bromelia. Göteborg har bevarat hans minne genom att uppkalla en liten gatstump bakom Munkebäcksgymnasiet (av alla ställen) för Bromeliusgatan.

För den som inte klarar av att hänga med i de högre prisnivåerna på bokauktionerna finns två alternativ. Det ena är att försöka komma över ett exemplar av den facsimileupplaga, som Axel Liljedahl lät utge och Agne Rundqvist trycka 1956 i ett föredömligt tryck och gulddekorerat skinnband. Boken finns endast i en numrerad upplaga om 300 exemplar och är inte helt lätt att hitta den heller, i bästa fall kan man få den för 3-400 kr. Facsimilet åtföljdes av ett litet 16-sidigt häfte med kommentarer av Maja Kjellin. Men det är möjligt att kommentarhäftet inte följde med alla exemplaren, i varje fall är det svårt att få tag i.

Axel Liljedahl var göteborgare, student på Latinläroverket 1898 och tidigt botaniskt intresserad, under skolåren aktiv i gymnasieföreningen Flora. Han blev apotekare 1907 och fick 1932 privilegium på apoteket Strutsen i Göteborg. Han blev med åren känd som en expert på medicinalväxter, men framför allt som en av de främsta kännarna av göteborgstraktens flora. Liksom Bromelius samlade han ett stort botaniskt bibliotek. Linnésamlingen såldes efter hans bortgång av Sandbergs antikvariat i Stockholm. Hans herbarium är bevarat i Botaniska trädgårdens arkiv. Under sina senare år arbetade han mycket aktivt med Bromelius flora, försökte identifiera de däri angivna växtlokalerna och planerade också facsimiletrycket, som han dock aldrig fick se i färdigt skick, han gick bort i juni 1956.

Det andra alternativet är att gå till Göteborgs universitetsbiblioteks hemsida. Där ligger hela boken förtjänstfullt inscannad och bläddringsbar på adressen http://www.ub.gu.se/sok/ebok/egna/.
________________________________________

Kjellin, Maja: Kommentarer till Olaus Bromelius Chloric gothica. Göteborg, 1956.
Liljedahl. A.: Olaus Bromelius och hans Chloris gothica. Nordisk medicin  1956; 55:874-5.
Olof Bromelius, http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=17012, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. Birger med bidrag av O. T. Hult.), hämtad 2012-09-21
Stenström, F.: Läkekonstens och hälsovårdens företrädare i Göteborg under 1600- och 1700-talen Göteborg, 1929.

Bokauktionspriser 1982-86

Städar i en garderob och hittar en låda med gamla antikvariats- och bokauktionskataloger. Återser ett antal prydliga snart 30 år gamla kataloger från Göteborgs auktionsverk 1982-86. Det var tider det! Två-tre gånger per år hölls särskilda bokauktioner, som regel omfattande ett 1000-tal utrop. Böckerna var under visningen uppställda i rummet innanför den stora auktionssalen två trappor upp, hyllorna finns kvar än idag, men - som det åtminstone förefaller - aldrig mer fyllda med böcker. Auktionerna samlade kanske ett 100-tal intresserade, kända och okända. Efter hand lärde man sig aktörerna i publiken, de som hade varit med länge satt förstås längst fram. Noviserna längst bak, ivrigt viftande för att bli sedda.

Det fordras sannolikt stor hemfallenhet åt bibliofilien för att kunna uppskatta läsningen av gamla bokkataloger, men för den rätte läsaren bjuder de mycket nöje. I mitt fall nöjde jag mig dock nu med att gå igenom de i varje katalog återkommande avsnitten om göteborgsk och västsvensk litteratur. Ett par välkända göteborgska boksamlares efterlämnade bibliotek fanns med bland det som auktionerades ut dessa år: Per-Olof Knapes, järnvägsman med stort intresse för vackra bokband (fast det bästa materialet såldes senare av Libris-antikvariatet i Stockholm), och Arvid Mårtenssons, legendarisk bokhandlare hos Gumperts och de sista åren på Gumperts antikvariat. Hans karakteristiska signatur på bakre pärmens insida återfinns i många böcker, som ännu cirkulerar. Några reflektioner efter genomläsningen

Standardlitteraturen kostade ungefär som idag
Det enklare materialet betingade priser, som inte skiljer sig mycket från vad man idag får betala. T ex Cederblad: Skisserade skildringar, 1884 (100 kr), Hjern: Göteborg i konsten, 1961 (325), Lagerbring: Guvernörer och landshöfdingar, 1917 (100), Palmqvist: Winga, 1945 (120), Bergendahl: Partille krönika, 1920 (325), Stenström: Örgryte, 1920-24 (230-900), Böö-dalens krönika (425), Lignell: Göteborgsbilder (275), Göteborgs spårvägar, 1929 (375). Priset växlade förstås med skick och bandtyp.

Andra lite ovanligare arbeten har gått upp i pris, men inte våldsamt, i förhållande till allmänna prisstegringen förmodligen ganska beskedligt. T ex Mankell: Aquarelle lithografier, 1884 (750-1.200), Berger-Björklund-Rydbergs Göteborg med dess omgivningar, 1859 (1.900), Brusewitz i original (350-600), Lagerberg-Thulin Gbg 300 år (950), Antologia Gothoburgensis (500-900), Fredberg (400-500), Granberg: Göteborgs historia, 1814-15 (500-800), Götheborgs Grädde och Utan namn, 1851-52 (850). För en bra Cederbourgh fick man betala upp mot 2.000 kr, för Oedman lika mycket och för Kalm kanske en bit över 3.000 kr.

Ovanliga arbeten var sällsynta (=sällan förekommande på auktionerna)
I det 10-talet kataloger som jag gått igenom finns inte mer än tillsammans ett 20-tal riktiga sällsyntheter och med det menar jag arbeten som sällan dyker upp, varken i de fysiska antikvariaten eller på nätet. Några exempel kan säkert reta aptiten. Alla skulle i dessa yttersta dagar betinga betydligt högre priser - men än en gång: inte kolossalt mycket mer.

G Bellander (utg.): Elfdrottningen, 1890. Utgiven till förmån för "Skollofskolonierna", folio. - 200 kr.
Sällskapet Småfoglarnas vänner: dess verksamhet och förhandlingar år 1869-72. - 375 kr.
Dargar Göte (pseud. för CRA Fredberg): Böljans dotter, del 1-2, 1888. - 250 kr.
Lyckans bok. Till Figge Blidberg ... på sextioårsdagen, 1919. Tr. i 75 ex. - 180 kr.
CM Heurlin: Iakttagelser under ett års "Midnattsmission" eller Göteborgs Bordellväsen afslöjadt, 1866. - 325 kr.
GA Boije: I Göteborg för femtio år tillbaka. Skara, 1884. I Berggrenbd. - 90 kr.
FE von Sydow: Om Göteborgs kanaler, 1904. - 240 kr.
CA Mebius: Göteborgs belysning. Historik, 1897, - 160 kr.
F Blidberg: Elektriska spårvagnar. Reseberättelse, 1897. - 250 kr.
J Rosén: Tal hållit uti kron-prinsen Gustafs ... närvaro den 15 october 1766 på Gymnasii Bibliotheket i Götheborg. - 525 kr.
G Brusewitz: Historiska anteckningar ... säteriet Jonsered, 1876. - 700 kr.
P Dubb: Berättelse om Chalmerska slöjde skolan, 1829. - 900 kr.
(EG Henschen): Apecu historique sur Gothembourg, 1819. - 100 kr.

För flera av ovanstående arbeten gäller att det rör sig om småtryck på ofta inte mer än något 10-tal sidor, häften som lätt förfares eller kommer bort i sorteringen vid genomgång av dödsbon och liknande. För samlaren är det ofta de små ovanliga trycken som är svårare att komma åt än vackert inbundna standardverk. Och de har dessutom fördelen att ta ringa plats, för många samlare ett klart plus.

Boksamlaren åter igång

Alla som besöker nätet träffar då och då på hemsidor och bloggar, som inte uppdaterats på år och dag. Man vet inte om de nånsin kommer att göra det eller om skrivaren är försvunnen upp i det blå eller vad. Det är trist. Men ibland händer saker. Prioriteringar måste göras, vad som inte är tvingande får skjutas åt sidan. Så har det varit med denna blogg nu i exakt ett halvt år. Jag har istället ägnat skrivkraften åt författande och redigerande av ett stort bokprojekt "Femtio år med svensk hematologi", planerat att komma från trycket lagom till 50-årsjubileet för Svensk förening för hematologi i början av oktober. Hematologi är - som den latinkunnige snabbt inser - den medicinska specialitet som ägnar sig åt sjukdomar i blodet, i synnerhet i det blodbildande organet dvs benmärgen och det därmed sammanhängande lymfkörtelsystemet. En relativt senkommen specialitet, som gjort en fantastisk resa till följd av framgångar inom diagnostik och behandling, inklusive etablering av olika former av stamcells (benmärgs) transplantation, som på några decennier gått från laboratorieforskning till en (relativt) rutinmässig procedur. En spännande berättelse, nu bevarad för framtiden. Nog om detta.

Startmomentet vid transplantation av benmärg. Under aseptiska förhållanden, med donatorn i bukläge och efter lokal- eller ryggbedövning sugs 0.5-1.0 liter (blodblandad) benmärg ut via ett stort antal punktioner av bakre höftbenskammen. Efter preparering vitalfryses cellerna i minus 135 grader - som regel för senare användning.

Besöksstatistik
Medan jag sysslat med annat har i alla fall bloggen haft drygt 2.500 besök och via den utmärkta statistik, som Google tillhandahåller noteras t ex att drygt 300 av besökarna var hemmahörande i USA och att sökningar gjordes från de mest exotiska länder, t ex på flera ställen i Bortre Asien. Kul! Man kan också få reda på antalet sökningar på olika inlägg. Mest intresse har tydligen inläggen om Göteborgs stadsvapen (2011-03-31; 369 besök) och Stig Allan Agroths teckningar (2011-10-22; 327 besök) rönt.

Kommentarer
En hel del kommentarer har under de gångna månaderna kommit mig tillhanda på ett eller annat sätt. Mats F har oförtröttligt påpekat en olycklig formulering i inlägget om den bustrofedonska gatunumreringen (2012-02-15) och det sista stycket i texten har därför ändrats i enlighet med hans synpunkter. Flera har hört av sig angående inlägget om antikvariatet Samlaren (2011-03-12) och vill gärna höra också om andra antikvariat i Göteborg. Detta är ett förhållandevis bristfälligt "utforskat" område och det kan finnas anledning återkomma till Thulin & Ohlsons, Mellgrens, Gumperts, Lundqvists, Öhmans och andra vattenhål för samlaren, som nu tyvärr är nedlagda.