Stenen vid Gustafs källa

Göteborgska inskriptioner 3

Har man intresse för det skrivna ordet är avståndet inte särskilt långt till att också inkludera inskriptioner av olika slag i intressesfären. Jag har vid ett par tidigare tillfällen omnämnt och kommenterat göteborgska inskriptioner här på bloggen: Linnés villrunor (2011-08-21) och inskriptionerna på Valåsberget (2011-10-13). Genom åren har jag samlat en hel del material kring detta ämne och jag avser att i fortsättningen återkomma till det då och då.

Denna gången något om texterna på minnesstenen vid Kallebäcks källa (som jag alltid sagt) eller (som den väl officiellt heter) Gustafs källa.

 

Källan i Kallebäck är omnämnd redan från slutet av 1600-talet, men först 1786-87 blev - efter många turer - en vattenledning anlagd från källan ner till staden, vattnet leddes genom ihåliga stockar av asp och furu. Tappningsställen ordnades ungefär där Karl IX-statyn står idag, framför Domkyrkan (där tapphuset finns kvar, fast flyttat) och vid Stora Torget. Över själva källan byggdes det brunnshus, ritat av stadsarkitekten C.W. Carlberg, som fortfarande står kvar och nu är byggnadsminnesmärke. I mitten av november 1787 gjorde kung Gustaf III ett besök i Göteborg och på vägen därifrån i riktning mot Borås lyckades man påpassligt få kungen att inviga källan. En samtida källa skriver

 

Kongl. Maj:t behagade visa den höga nåd att oaktat kall och mindre angenäm väderlek stiga utur vagnen och begiva Sig till Cisternen. Så snart dörren till densamma öppnades och Kongl. Maj:t var i begrepp att bese dess invärtes byggnad, uppsteg oförmodeligen från bottnen av Cisternen, som inuti var av ljus upplyst, och presenterade sig för Hans Maj:t ett såsom Watten-Nymph i skimrande dräkt välklätt ungt fruntimmer, vilket i underdånighet uppvaktade med några versar, däruti Nymphen å egna och de övriga Najadernas wägnar underdånigst utbad sig, att till minnets befästande därav få den nåden att kallas Gustafs Källa.

 

Versarna ifråga var författade av borgmästaren Daniel Pettersson, känd för att i högtidliga sammanhang lätt utbrista i svassiga lyriska ordalag. Konungen räcktes en kristallpokal, varur han kunde avsmaka vattnet. Pokalen lär fortfarande finnas till beskådande på Stadsmuseet och den bär på foten inskriptionen "Gustafs källas Naiader/till sin nådigste Konung/underdånigst den 17/November 1787". Vem det "unga fruntimmer" som agerade nymf var, förtäljer inte historien. Hon förärades dock en guldmedalj av kungen innan han for sin väg.

 

Den minnessten som nu står invid källhuset restes dock först betydligt senare, sommaren 1801. Själva marmorblocket hade skänkts av chefen för Kolmårdens marmorbruk, greve C.J. Gyllenborg, men av oklar anledningar blivit liggande i över 10 års tid. På minnesstenen finns en inskription på latin av följande lydelse

 

GAUDETE NAJADES!

REX CLEMENTISSIMUS

GUSTAVUS III

RECEPTACULUM VESTRUM

INGRESSUS

AQUAS A SE GUSTATAS

IN POSTERUM

AUGUSTO SUO NOMINE

APPELLANDAS

BENIGNISSIME VOLUIT

DIE XVII. NOVEMBR.

ANNI MDCCLXXXVII

 

För den som har lite av sitt skollatin i behåll kan man hjälpligt åstadkomma en översättning. Det blir ungefär så här "Fröjdens najader! Den allra nådigaste konung Gustaf III, inträdd i Eder tillflyktsort, havande låtit sig vattnet smaka, önskar källan i all välvillighet fortsättningsvis vara uppkallad efter hans vördnadsbjudande namn".

 

Nu är det så att allting har en baksida, så även denna sten. Om man gör sig besväret att gå runt densamma finner man nämligen där följande inskription

 

Af Kallebäcks källa man

mig fordom Namn har gifvit,

men sen af Götheborg

jag köpt och hägnad blifvit,

Kung GUSTAF mig besökt,

mig Nådigst unnadt är,

at jag härefter Namn

af GUSTAFS Källa bär,

den 17 November 1787.

 

Och inte nog med detta. 1937 firades 150-årsminnet av att Kallebäcksledningen öppnades. Konung Gustaf V var då närvarande vid en jubileumsceremoni ute vid källan. Det ursprungliga ceremonielet spelades nu åter upp med Wanja Rothgardt, vid tiden känd film- och teaterskådespelare, och två andra unga kvinnor som nymfer. Kungen erhöll några klunkar vatten ur en speciellt tillverkad Orreforspokal, blev därefter placerad på en liten kudde framför stenen, vecklade ihop sina långa ben och skrev i nåder sin namnteckning på fundamentet. På åtminstone två andra ställen i Göteborg har "gamle kungen" plitat ner sin namnteckning, kanske fler?

 

 

 

Bjur, Hans: Vattenbyggnadskonst i Göteborg under 200 år. Göteborg, 1988.

Göteborgs Tidningar 22 november 1787,

Källorna i Kallebäck. Utgiven av Pripps bryggerier, Göteborg, 1976.

Reyde, Folke: När kungen kom till Göteborg. Händelser vid Gustaf III:s besök i staden. - Göteborg förr och nu IV, 1966, sid. 39-55

En amerikan i Göteborg

Det är alltid trevligt att läsa vad utlänningar skriver om sina besök i Sverige, i synnerhet när den besökande också passerat Göteborg. En som har ovanligt mycket (gott) att skriva om Sverige och också om Göteborg är amerikanen William Widgery Thomas J:r (1839-1927). Han inledde sina vistelser i Sverige 1863, då han i tre år var amerikansk konsul i Göteborg, och han avslutade sina uppdrag i landet som Förenta Staternas ambassadör i Stockholm i tre omgångar 1883-85, 1889-1894 och 1898-1905.

 

Thomas ådagalade allt från sin första kontakt med Sverige ett stort intresse och engagemang för vårt land. När han första gången kom hit var han endast 23 år, men han lärde sig snabbt tala flytande svenska och översatte bl a Viktor Rydbergs Den siste atenaren. Bland hans första projekt var vidare att uppmuntra svensk-norsk emigration till hans hemstat i USA, Maine. Han skriver "Besides all other reasons, I believe these honest, pious, plodding Swedes would form an excellent balance to the fickle, merry, light-hearted Irish, who are now crowding in such goodly numbers to our shores". 1870 lyckades han också skapa en koloni av svenskar i norra Maines "vilda skogar", där han också själv bodde en tid. Kolonien kallades förstås New Sweden och tillväxte senare genom ytterligare invandringar.

 

W.W.Thomas uppehöll viktiga positioner i sin hemstat och var också mycket populär bland skandinaver i USA som helhet. Han var huvudtalare när 250-årsminnet av Delaware-kolonien firades 1888 och han fick förtroendet 1890 att föra John Ericssons stoft åter till hemlandet. Han var en ofta anlitad föreläsare om "Sverige och svenskarna" på olika håll i USA. "Mer än någon annan infödd amerikan har Thomas förvärfvat kännedom om Sverige samt gjort det kändt och aktadt i Amerika" skriver Nordisk familjebok i sin andra upplaga. - Han gifte sig till yttermera visso 1887 med en svenska, Dagmar Törnebladh, och när hon avled 1912 äktade han hennes yngre syster Aina .

 

Under sin andra period som ambassadör i Stockholm skrev han samman minnen och upplevelser från sina besök i Sverige och kontakter med svenskar, såväl i de högsta kretsar kring konungen Oscar II som under sina många resor i vårt land. Boken kom samtidigt (1892) ut i USA under titeln "Sweden and the Swedes" och i Sverige under titeln "Från slott till koja".

 

Det besök i Göteborg som han berättar om ägde rum 1883

 

Först hägrade fram ur hafvet en liten blå prick öfver babords reling. Det var Marstrands fästning, som tronade på sin klippbrant ... vi letade oss fram genom en labyrint af klippskär ... vi seglade uppför elfven förbi det övergivna fästet Elfsborg, som tronade på sin klippö, förbi den uppblomstrande badorten "Långedrag" på bergssluttningen, der en liten grönskande trädgård liksom skyler sig bakom en väldig stenmur ... vi foro förbi stora fyrkantiga staplar af plankor längs efter Masthuggets strand och gledo så in i Göteborgs lilla lugna hamn.

 

Författaren - som alltså tidigare vistats i flera år i Göteborg - gläds nu åt att "än en gång vandra på Göteborgs breda, jämna och väl stenlagda gator, att luta sig öfver räckena på dess vackra granitbroar och skåda ner i det mörka, lugna vattnet i de vida kanaler som löpa fram midt igenom och längs dess förnämsta trafikleder". Han noterar att Göta Källare ligger kvar men att "det lilla vattenfallet, som satte den gamla quarnen i gång, hade blifvit flyttadt några hundra fot längre uppåt strömmen och det gamla quarnhjulet hade gått till ro". Det lilla badhuset hade försvunnit från Brunnsparken men där nu spelade nu en vacker fontän. Och han fortsätter

 

Vid middagstiden marscherade vaktparaden , såsom förr, från kasernen öfver de breda hamngatorna, och då den lilla truppen af kraftfulla unga artillerister i blå uniform och byxor med svarta glänsande skinnbeslag kom tågande under starkt skrammel och klingande af sablar och sporrar, stodo bondflickorna med sina breda ansigten, med sjaletter på hufvudet, blickade, som förr, med ett gillande småleende på soldaterna och reste sig på tå, i det de markerade takten till musikens toner och gnolade för sig själfva, medan de satte hälarna ned i marken.

 

Vänner tar med resenären på en tur i stadens centrum och i omgivningarna. Man far "långs den breda Kungsportsavenyen emellan långa rader af ståtliga byggnader, lika rikt utsirade med ornamenter och lika imponerande som något hus i Paris eller Newyork".

 

Vi åkte vidare den gamla "Danska vägen" rundt, förbi Örgryte lilla vitrappade kyrka med dess fyrkantiga tvärt afhuggna torn och den tysta kyrkogården, omkring hvilken en muntert sorlande bäck löper, och vidare förbi präktiga landtställen  med slätklippta gräsplaner och väldiga gamla ekar. Danska vägen går ut på landet och leder tillbaka till staden efter att hafva gjort en sväng af nära en half mil, på den taga de goda göteborgare, när de äro bortbjudna på middag, sin förmiddagspromenad. - Vi spisade middag på Lorentzberg. Huru trefligt var det icke att än en gång befinna sig i smörgåsbordets land, där man kan gå till ett sidobord och breda sin smörgås samt lägga en fet skifva rökt halmstadlax därpå och vandra omkring i rummet, ätande och pratande en hel qvarts timme innan man sätter sig till bords!

 

Sedan besöker den gode Thomas Trädgårdsföreningen, beskådar den yppiga växtligheten i Palmhuset, lyssnar till musikkåren som spelar från sin paviljong och noterar folklivet:

 

Huru hela den göteborgska världen vandrar förbi på den breda, sandade promenaden. Där gå långa, bleka och smärta flickor, förnäma och rika, med moderna hattar för dagen, från hvilka vingar skjuta upp, liknande vingarna på Odens hjälm. Där vandra ock grinande bondflickor med ingenting annat på hufvudet än en svart silkessjalett, som, knuten under hakan, faller ned på deras breda skuldror i form af ett V med långa fransar.

 

Han besöker domkyrkan, beskådar folklivet på Drottningtorget och gör också en utflykt med ångbåten till Billdal, där han möter vem om inte Viktor Rydberg. Och sista kvällen i Göteborg gör han en tur till Hisingen. Han konstaterar att "den gamla färjan, som en färjkarl plägade i sakta mak med tillhjälp af en järnkedja hala öfver till andra sidan" är försvunnen och ersatt med en "stilfull bro". Han är inviterad till S.A.Hedlund, som möter honom med utsträckta händer och ett välkomnande leende:

 

Du skall nu få se, att jag gjort dig odödlig, sade vår värd och förde mig till en lodrät bergvägg, som reste sig i ena änden af trädgården, och se! - på klippväggens släta yta, öfver hvilken vildt vin slingrade sig, var mitt namn inristadt tätt invid Fredrika Bremers och Victor Rydbergs. - Här, sade doktor Hedlund, låter jag inrista namnen på de gäster, hvilka jag vill göra lika oförgängliga som klippan, och, tillägger han med en blinkning, jag är säker på att du förlåter mig att jag icke till ditt namn gjort den öfverflödiga tillsatsen 'Junior', om du besinnar att det kostar mig en krona bokstafven att öfverlemna dig åt eftervärlden.

 

Ja den gode William Widgery Thomas J:r har verkligen mycket att berätta om livet i Sverige åren kring 1870-80, han har varit "överallt" och kan redogöra i detalj både för hur audiensen för Oscar II gick till, om seder och bruk kring midsommar och jul, om hovlivet och förnäma middagar, om jakt och fiske längs östersjökusten och inte minst om resor som han gör i Bohuslän, där han lämnar intressanta och läsvärda upplysningar om livet i Marstrand och Lysekil. Hans bok rekommenderas verkligen till läsning.

 

En ytterst obehaglig skrift

Är man intresserad av göteborgsk lokalhistoria och samlar Göteborgslitteratur är det alltid spännande när någon ny skrift dyker upp, som man inte hört talas om tidigare. Så var det med nedanstående lilla häfte, som jag kom över från en privatperson på nätet. Tryckt 1926, fickformat, 24 sidor tryckta på billigt papper, en lista på affärer och privatpersoner. Vad var detta?

 

 

Det fanns under mellankrigstiden ett judehat inom icke obetydliga kretsar av den svenska befolkningen, inte minst i Göteborg. I november 1923 bildades här Svenska antisemitiska föreningen med målsättningen att sprida rasistiska uppfattningar om judar. Man kan säga att denna förening var en förelöpare till de nazistiska partier, som i Sverige tillkom på 1930-talet. Man använde sig av föreläsningar, smädeskrifter och föredragsturnéer runtom i landet. Hakkorset var föreningens symbol. Initiativtagare och föreningens ledande person under nästan ett decennium var Barthold Lundén (1878-1932), prästson, Chalmersutbildad ingenjör, musiker och publicist.

 

Tillsammans med sin vän, författaren Willy Grebst startade han redan 1912 tidningen Vidi. Den var till en början mest ett konservativt inriktat "boulevardblad", som skvallrade om artister och andra kändisar, klagade på modernismen i konsten och vädrade sitt missnöje mot tendenser i den lokala politiken. Tidningen såldes framför allt som lösnummer på lördagarna. I synnerhet sedan Lundén övertagit redaktörskapet efter kompanjonens död 1920 utvecklades den dock till en starkt antisemitisk publikation. För att markera tidningens ändrade karaktär döpte han om den till Barthold Lundéns Vidi. Den fortsatte utkomma fram till Lundéns död 1932.

 

Det är en rätt skakande upplevelse att bläddra i en årgång (1926) av tidningen. Det är både hätska utfall mot judar i allmänhet och mot enskilda personer, bland de främsta hatobjekten är Isaac Grünewald och Sven Hedin. På nästan varje sida finns uppmaningar av typen "Gynna icke juden! Gynna den svenske affärsmannen!" eller "Judedömet har segrat! Sverige är ej längre vårt!" eller "Svenskar! Den Judiska Faran är öfverhängande och för hvarje dag rycker den oss allt närmare in på lifvet!" eller "Krossa det judiska väldet!" Sommaren 1926 publicerar Lundén i fyra nummer av tidningen en "följetong" bestående av namn och adresser på affärer, fabriker och basarer med judiska innehavare. Han ber läsarna om överseende med att listorna säkert inte är fullständiga och vill ha hjälp med kompletteringar. "Och klipp åtminstone ur den och bevara den och tänk på den vid förekommande behof". I lagom tid för julhandeln presenteras sedan - på läsekretsens enträgna uppmaning - listorna i form av det ovan nämnda lilla häftet, som saluföres till ett pris av 10 öre. Det är underförstått att det lilla formatet skall göra att man ständigt kan bära listan på judiska affärsinnehavare med sig - och förstås undvika att gynna dessa.

 

 

Det som framför allt slår den som nu bläddrar igenom tidningen är två saker

För det första är det uppenbart att det tämligen vidriga innehållet i tidningen inte hindrar att ett stort antal av stadens då ledande affärer, teatrar och restauranger stödjer tidningen genom att delta med ibland braskande annonser. Där återfinns t ex Ströms, Ferd. Lundqvist, Meeths, Waidele, Kanolds, Almedahls, Carl Johnsson och Olof Asklund bland handlarna, Henriksberg, Eggers, Lorensberg och Stora Teatern.

 

För det andra att argumentationen, nästan till sina minsta detaljer, är igenkännbar i dagens politiska debatt. Då gällde det hatet mot judar, nu gäller det hatet (och rädslan för) muslimer. Lena Berggren skriver i en nyutkommen bok Blodets renhet: En studie av svensk antisemitism (2014):

 

Det finns dock nutida exempel på att resonemang som till sin uppbyggnad och i sin retorik ser ut precis som antisemitismen, men som inte i sak är antisemitisk utan istället vänder sig mot muslimer. Det har i princip skett en direkt överföring av den antisemitiska diskursens utanverk, dess konspirationstänkande, stereotyper och tankefigurer, dess retorik och tankegångar till en ny grupp.

 

Koleran i Göteborg 1853

Kolerafarsoten svepte fram över Sverige i upprepade vågor från 1834 till slutet av 1860-talet. En hel del finns skrivet om epidemin, som skakade Göteborg på sensommaren 1834 - då den skördade c:a 1800 offer (motsvarande nästan var 10:e invånare) - men mindre om de övriga epidemierna 1850, 1853, 1855-59 och 1866. Det var därför spännande att komma över Sundhets-Collegii underdåniga berättelse om Kolerafarsoten i Sverge år 1853, en diger och detaljerad lunta på 382 sidor och med tabeller och kartor.

 

Sundhets-Collegiets (det som senare blev Medicinalstyrelsen) utförliga rapport om koleraepidemin 1853.
Veterligen är detta den svenska epidemi, som på detta sätt blev mest detaljerat redovisad

Påfallande är likheten mellan epidemierna 1834 och 1853, båda startade i värsta sommarvärmen i juli-augusti, båda startade i de västra förstäderna, spred sig efter någon vecka till själva staden, och drabbade främst boende i tättbefolkade hus med dåliga sanitära förhållanden. Den fasansfulla starten av epidemien 1853 beskrivs i följande ord

 

Den 11 Aug. insjuknade hos handlanden Eriksson i huset n:o 133 i 1:sta roten i den s k Melins äng, dess 6 år gamla dotter, Emma Charlotta, med kräkningar och magplågor, förbättrades mot aftonen men blef åter sämre och dog kl. 4 på morgonen ... Den 12 Aug. på morgonen insjuknade brodern Daniel Reinhold, 4 år gammal, och vårdades af D:r Betzen, var följande dag bättre men förämrades åter och afled d. 15 ... Den 13 insjuknade Erikssons piga Anna Greta Olsson, 60 år gammal, fanns af D:r Betzen angripen af elakartad kolera och affördes genast till församlingens sjukhus der hon dog d. 15 ... Samma dag anmäldes 4 i närmaste hus derintill sammanboende personer insjuknade, nemligen timmermannen Hanssons 2 yngre barn af hvilka det ena afled samma dag, en arbetskarl från Lilla Edet och en väfvare från Majnabbe, hvilka båda sednare affördes till sjukhus der arbetskarlen från Edet afled d. 14.

 

Så här beskrevs starten av 1834 års epidemi i en notis i Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning av den 30 juli. Historien upprepar sig.

 

Sjömannen Anders Ryberg, 52 år gammal, utgick fullkomligt välmående till sitt arbete sistl. Lördag. Emellan kl. 7 och 8 öfverfölls han af uppkastningar och diarrhé, hvilket snart upphörde, han måste hembäras och afled på e.m. kl. 1/2 till 4. - Hans hustru Anna Pehrsdotter, 55 år, som såg mannen vid hemkomsten, afsvimmade och fick likaledes magplågor. Hon afled Söndags morgon, kl. 5. ... Märkvärdigt är  att en 8-årig fosterdotter till dem, som Söndags afton af sin fader ledsagades från deras boning å Majberget till Stampen, och var munter och rask kl. 10 på aftonen, vaknade kl. 5 Måndags morgon med magplågor och afled kl. 10 f.m.

 

Epidemin 1853 nådde sin kulmen efter ungefär en månad, men enstaka ströfall inträffade ända in i december. Totalt avled inom Göteborg 583 personer, vilket trots allt var färre än vid 1834 års epidemi. Antingen var sjukdomen av en något mildare variant, eller var man nu bättre förberedd. Rapporten redovisar också de avlidnas yrken mm.

 

 Ungefär en femtedel var barn, nästan hälften utgjordes av "enkelt folk" (daglönare, sjöfarande och deras hustrur). En enstaka likbärare och ett par sjuksköterskor insjuknade men ingen avled, ingen av läkarna drabbades. Antalet avlidna "ståndspersoner" var endast 20. Rapporten innehåller många ögonblicksbilder, som belyser den prekära situationen, här är en, ur provinsialläkaren Monténs rapport

 

Sundhetsnämndernes goda vilja i afseende på sjukvården strandade stundom ohjelpligen emot den förskräckelse, som der och hvar egde rum. Allmogens motvilja att handtera en sjuk eller död var ofta så stor, att den icke af de vänligast och alfvarligaste föreställningar kunde öfvervinnas; ja en gång måste jag såsom ultima ratio gripa ledamoten af sundhetsnämnden i håret innan han följde med mig in, då jag icke ensam förmådde bära ut en gumma, som legat död 36 timmar i samma rum der mannen och 2:ne barn lågo sjuka.

 

Det är ofrånkomligt att reflektera över likheterna mellan kolerautbrotten i vår närhet i mitten av 1800-talet och den stora Ebolaepidemin i Västafrika, som ännu i november 2014 är under okontrollerad tillväxt. I båda fallen var och är den prioriterade uppgiften att stoppa smittspridningen.

Göteborgspolisen bedriver tidig PR

Vid ett antikvariatsbesök helt nyligen kunde jag inte låta bli att tillhandla mig ett litet häfte med titeln Göteborgspolisen - Din Polis, tryckt 1945 och förmodligen tillställd stadens samtliga hushåll, i varje fall är den tillägnad Göteborgs invånare av självaste polischefen, som då hette Ernst Fontell (som alla äldre göteborgare känner som skaparen av de s k fontellarna, en sorts belysta svart-gula trafikdelare, under många år försvunna, men nu åter synliga här och var i stan).

 

 

Den lilla broschyren ger ett titthål in till en värld, som var betydligt mer idyllisk än idag. "Din egen polis består av omkring åttahundra befattningshavare". Polisstationer fanns det en i vart och ett av de fem polisdistrikten. Poliskioskerna fanns det betydligt fler "De äro som regel inrymda i spårvägens eller pressbyråns kiosker och äro lätt igenkännliga på den blåvita polisskylten med orangegul lampa. Deras viktigaste uppgift är att tillhandahålla allmänheten direkttelefon till polisen". Vidare kan man läsa att "de uniformerade poliskonstaplarna ... patrullera dag och natt på stadens gator, vaka över ordning och trygga din säkerhet". Det var minsann ordning och reda på den tiden. På ett ställe anar man dock att det kanske låg annat än allmän PR (ordet uppträdde dock först 1959 i svenskan) bakom utgivandet av pamfletten

 

Poliskonstapeln är som nämnts specialutbildad för sin uppgift. Han vet därför bättre än allmänheten hur han bör handla i en situation, där han ingriper. Tänk på detta! ... Bistå honom när så behövs, och försvåra inte hans påfrestande arbete genom kritik eller på annat sätt medan han utför sin gärning ... Att oansvariga element ta parti mot polisen, då den gör ett ingripande, är förklarligt, men att kultiverade och omdömesgilla personer uppträda på detta sätt, förekommer praktiskt taget endast i Sverige. I andra länder i Europa är ett sådant handlingssätt uteslutet, enär polisens auktoritet där har ingått i folkets medvetande och betraktas som en naturlig sak.

 

Det har runnit lite vatten under broarna sedan dess. Men det ovan antydda problemet förefaller fortfarande vara aktuellt.

Villorna längs Örgrytevägen 2

I ett tidigare inlägg skrev jag något om villorna, som förr låg på norra sidan av Örgrytevägen, mellan Underås bro och Örgryte gamla kyrka. Nu vandrar vi vidare i området kring förra sekelskiftet och har med oss i bagaget några ord från en artikel i GT 1921

När man kommer från den bullrande staden med dess tutande bilar, pinglande spårvagnar och skramlande åkarkärror och vid Korsvägen svänger in på denna väg, är det som man möter en ny värld. Den bjuder på så många idyller denna väg och det vilar en säregen stämning över den.

På den södra sidan av vägen låg mellan Mölndalsån och inkörsporten till Jakobsdals ägor tre magnifika villor, alla uppförda i slutet av 1870-talet.


Utsnitt ur Rönnbäcks handritade karta över Örgryte socken från 1908

Alla tre var vackert namngivna enligt tidens sed. Längst ner mot Underås bro låg Villa Speranza, i mitten Villa Castagna och längst upp mot Västkustbanan Villa Sofiero. Fritz Stenström skriver i andra delen av Örgryte genom tiderna detaljerat - och med rikliga utvikningar - om dessa hus och deras många ägare. Alla tre var byggda på mark, som delvis hade hört till Underås, delvis till Jakobsdal. Sofiero var det äldsta av husen. Tyvärr kan jag inte här redovisa någon bild på det, men den som är intresserad kan gå in på adressen www.kamerareportage.se och söka efter en bild som heter Trädfällning på Örgrytevägen 1928. Huset i bakgrunden är Villa Sofiero. Det byggdes någon gång i mitten av 1870-talet och bland dess första ägare var Georg Jacobson - mera om honom nedan - och hans kompanjon Tegnér. Jacobson bodde där till 1890, då han först flyttade till Underås, sedan efter ett par år till Villa Castagna. I myllret av gestalter, som hade sin boning i dessa örgrytevillor tycks sedan Stenström tappa bort Sofieros vidare öden.



Två av villorna på Örgrytevägens södra sida. Till vänster Villa Speranza (vykort),
till höger Villa Castagna, senare Örgryte sockenstuga (ur Stenström)

Jacobson köpte snart resten av marken ner till Mölndalsån men sålde av tomterna väster om Sofiero till den värmländske brukspatronen Carl Adelsköld, som var aktiv i byggbranschen i Göteborg. Han lät på tomtförvärvet uppföra två hus 1878; det mittersta döptes till Castagna (det stod en vacker gammal kastanj framför huset); det längst ner vid ån fick småningom namnet Speranza (efter en kapten Fleetwood, som övertog huset och vars "förande fartyg" hette just så.

 

Speranza

Om Speranza har Stenström inte mycket mer att berätta än att fastigheten småningom övertogs av Göteborgs diakonisällskap. Och så skedde verkligen, Diakonisällskapet hade bildats 1920 på tillskyndan av bl a biskopen Rodhe och kyrkoherdarna Block, Rundgren och Thölén, och den 6 juni 1921 fattade man beslut om att inköpa Villa Speranza för den kommande verksamheten. Priset var 100.000 kr, en ansenlig summa på den tiden. De första eleverna antogs kommande år, men snart blev verksamheten av en sådan omfattning att större lokaler krävdes och 1926 - när breddningen av Örgrytevägen hade börjat inkräkta på den vackra trädgården - avflyttade man till egendomen Bräcke i Lundby på Hisingen.

 

Villa Speranza, när den var i Göteborgs diakonisällskaps ägo 1922-26
och den första kullen av diakonissor, intagna 1922 (bilderna ur Axel Hellman: Västsverige och diakonien, 1948)

Sockenstugan

Enligt Stenström hade Villa Castagna på 1880-talet ett flertal ägare i olika omgångar, bland dem grosshandlaren Gustaf Hernlund, som var porslinssamlare och till följd av någon anatomisk variant kallades "smörnäsan". Han sålde dock fastigheten 1892 till Örgryte kommun, som inrättade den som sockenstuga. Där hade kommunförvaltningen sitt kontor och där hölls sammanträdena med sockenstämman fram till Örgrytes anslutning till Göteborg 1922. Den ovannämnde Georg Jacobson var ordförande i socknen fram till sin död 1920. Han var en stark och kraftfull ledare. Stenström skriver

 

Vem av hans vänner och bekanta kan inte ännu klart och tydligt i föreställningen återkalla hans livslevande gestalt, sittande i all sin pondus vid det stora grönklädda skrivbordet på kommunalrummet med längdernas tjocka folianter framför sig. På sagda bord rådde annars ett fruktansvärt kaos, belamrat som det var med handlingar och skriverier i det oändliga, ej att förglömma det färskaste exemplaret av danska Politiken, som var hans förströelseläsning. Men i Georg Jacobsons hjärna var det så mycket mer reda och ordning som i ett kortregister, tack vare hans avundsvärda minne.

 

Jacobson hade mycket att bestyra, han hade vid sidan av ordförandeskapet i socknen också ansvaret för fattigvården och han brukade på morgnarna ha en lång kö av hjälpbehövande utanför sitt rum. Han var uppenbarligen ett exempel på som det kunde vara för drygt 100 år sedan,  att "en man skötte allt"; det är svårt att så här i efterhand förstå att han kunde hålla alla bollar i luften. 

 

Förutom allt annan beskrivs han också som en "hängiven dyrkare av naturen" och en "friluftsman och kallbadare", han vurmade för krukväxter och exotiska fåglar och han samlade porslin. Omtalad var hans flytt av bohaget från den tidigare våningen vid Grönsakstorget till Sofiero, på en pråm, stakad via Vallgraven, Slussen, Fattighusån och Mölndalsån, fram till Underås.

 

På pråmen satt han själv i bakstammen med uppsikt över det hela, som en hövding på sitt drakskepp ... och så gick färden sakta och varligt med alla hans blomsterkrukor, fågelburar, papegojor, möbler och porsliner.

 

Silkesodlaren

Men från 1892 tog Jacobson sitt säte i övervåningen till Villa Castagna, där han pysslades om av sin trotjänarinna Johanna, som också skötte hans stora porslinssamling. Men utöver allt annat hade Jacobson också en hobby, som han var hängiven: han var silkesodlare. Bakom villan hade han både mullbärsträd och flera land med svartrot (Scorzonera), som tydligen gillades av silkesmasklarverna. Detta sitt stora fritidsintresse ägnade han stor möda, han var mycket aktiv i Svenska silkesodlareföreningen och han gav ut en liten skrift i ämnet, för att om möjligt värva fler intresserade odlare.

 

Kommunstyrelseordföranden och silkesmaskodlaren Georg Jacobson
Jacobsons lilla häfte om Silkesodlingens historia och råd till presumtiva odlare från 1900

Det är nästan rörande att läsa om hur den store kommunalmannen månar om de små silkeslarvernas väl och ve. När Scorzonerabladen blir 6-7 cm höga tar han försiktigt fram de första äggen för kläckning och de lägges i ett boningsrum med väl kontrollerad, försiktigt höjd temperatur och frisk lufttillförsel. Tobaksrökning är förbjuden, "ett par drag i en cigarr eller pipa i rummet kan döda dem". När larverna börjar krypa ut (på morgnarna) "tilläggas dem genast friska blad, hvilka förut befriats från det hvita fjun hvarmed de äro behäftade". Larverna får inte störas i sin sömn vid hudombytena och när fjärilarna kommer fram "må deras parning alltid ske ostörd och i ett mörkt rum ... i synnerhet hanarna lida mycket av dagsljuset och blifva oroliga". - Man kan försöka tänka sig den uppburne kommunalmannen på morgnar och kvällar ägna sig åt sina larver och på dagarna åt alla sockenbornas ärenden. Sina silkeskokonger skickade han sedan till Köpenhamn, varifrån han fick levererat siden till halsdukar, flaggor och vimplar, som han förärade sina vänner.

 

Vad hände sedan?

Stenströms skildring slutar vid tryckningen av hans andra del av Örgryte genom tiderna, 1924. Det sista han skriver om Villa Castagna är "Villan är (nu) ytterligt deklasserad ... mullbärsträden är nedhuggna, scorzoneran borta och trädgården har ej mycket kvar av sin gamla pynt och trivsel, men sådan är världens gång". Vad hände med de stora villorna efter den tiden? Ja, det ena som är klart är att från 1920 och ett decennium framåt breddades Örgrytevägen i olika omgångar, bland annat för framdragning av spårvägslinjen till St. Sigfrids plan. Delar av de till villorna hörande trädgårdarna togs i anspråk, många av de träd som tidigare kantade gatan höggs ner, järnvägsviadukten byggdes om och likaså bron över Mölndalsån. Mycket av charmen med de gamla villorna försvann nog redan då. Det andra som är klart är att den riktigt stora omdaningen av området skedde i slutet av 1960-talet, då motorvägen (E 6) lades ut på Västkustbanans betydligt breddade gamla banvall och upp- och nerfartsramper till denna byggdes på båda sidor om Örgrytevägen. Då revs alla de gamla husen på båda sidor av vägen, på södra sidan kom parkeringsdäck för Liseberg, på norra sidan det stora parkerings- och affärshuset Fokus.

 

Vad som hände mellan 1930 och 1960 är dåligt dokumenterat. En del borde jag känna till eftersom min skolväg från Jakobsdal till Hvitfeldtska, från 1946 och åtta år framåt, gick längs (resterna av) de gamla husen. Men jag måste ha haft mycket annat i tankarna de åren. Det jag minns är att husen på norra sidan av vägen fortfarande i stor utsträckning fungerade som privatvillor (men där flyttade på 1950-talet också in en bilhandlare), medan de på södra sidan successivt togs i bruk för andra ändamål än ståndsmässigt boende. I den gamla Villa Castagna minns både min syster och jag att det fanns ett möbelsnickeri som möjligen hette Albin Gustafssons Eftr och som vi faktiskt i något fall anlitade. Där fanns också länge kvar lokaler för socialförvaltningen och kanske andra kommunala verksamheter. Sofiero och Speranza byggdes nog om för hyreslägenheter och där fanns boende kvar fram till slutet, men det mesta av Speranza togs efter hand över av GAKO (Göteborgs Allmännyttiga och Kooperativa Bostadsföretag), aktivt i stadens bostadsbyggande på 1950- och 1960-talen. Bakom själva villaområdet låg ett par småindustrier, bland annat en hartsoljefabrik. Längre bort fanns Kanolds fabriksområde.

 

Jag slutar här för att förhoppningsvis inom kort kunna återkomma med en tredje del av Villorna längs Örgrytevägen. Då för att berätta om den bebyggelse, som låg västerut från Underås bro ner mot det vi idag kallar Korsvägen, bland annat om det frejdade Ulltorp, där en tid Albert Engström höll till, och om småhusen i Vassnöden.

 

Den väl påpälsade damen har ställt upp sig för fotografering på Underås bro. Bakom henne går den gamla slingriga och idylliska Örgrytevägen vidare ner mot Korsvägen. Till vänster det gamla mälteriet, som låg där Rondo idag breder ut sig.

 

Villorna längs Örgrytevägen 1

Längs Örgrytevägens båda sidor, från Korsvägen till S:t Sigfrids plan, fanns under lång tid en "villastad", som successivt fick lämna plats för annan bebyggelse, bl a  Svenska Mässan (1923, 1939), Lisebergsbadet (1936), Rotundan/Rondo (1940), Korsvägens omdaning (1950-51), Valhallabadet (1956), Fokushuset (1970) och Universeum (2001). Bortsett från ett par hus inne på Lisebergs område är alla de gamla byggnaderna numera borta. I detta inlägg något om den östra delen av Örgrytevägen från Underås bro till S:t Sigfrids plan och villorna på dess norra sida.

 

Den nuvarande Örgrytevägen var i sin helhet en del av "den danska vägen", som användes för att föra dansk post och depescher förbi Göteborg på 1600- och 1700-talet. Från Bohuslän över Gamlestaden och Redbergslid, västerut över Underås bro mot Korsvägen och därifrån via Getebergsäng på landsvägen söderut mot Halland. Greta Baum skriver i Göteborgs gatunamn ´"Till vägen räknades åtminstone under slutet av 1800-talet och fram till 1923 även sträckningen mellan järnvägsviadukten och Underås bro; tidigare väl också sträckningen därifrån till (nuv.) Korsvägen". Däremot är det svårt att på senare kartor finna annat än att Danska vägen slutar vid S:t Sigfrids plan.

 

Den gamla smala och ganska krokiga vägen från nuvarande Korsvägen till det blivande S:t Sigfrids plan var före ombyggnaden i slutet av 1920-talet en omtyckt vandringsled ut från staden. Så här skriver signaturen C-d i GHT 1928

 

Örgrytevägen var länge en orörd idyll från gamla tiden. Den låg ett stycke avsides från stadens vimmel och larm. Det var vackert och stillsamt därute. Man gick fram under höga, skuggande träd. På båda sidor hade man blommande trädgårdar och gamla trähus, somliga lustiga, andra vackra ... Med skolmössan på huvudet och portören på ryggen ha vi, som växte upp här i staden, traskat den vägen vår efter vår ... Vi kände varje hus, vi visste vilka som bodde där, och vi kände nästan varje träd på Örgrytevägen.

 

Och Göteborgspoeten Sigurd Dahllöf som i sin diktsamling Göteborgsbilder från 1924 å vers besjunger både gator och torg, har bidragit med följande stämningsbild, betitlad Örgrytevägen

                               En gammal gård med fönsterluckor stängda,

                               i ån invid dess dunkla spegelbild,

                               och några träd med mörkrets flor behängda,

                               däröver rymden, molnbehöljd och vild.

 

                               Men över gården, över vattnet vilar

                               en sällsam frid och dock av vemod mängd.

                               Var är jag väl, i någon drömmens ängd,

                               där vinternattens tunga flöde silar

 

                               ur ett omättligt, mörknat himmelskor?

                               I denna ro, hugsvalande och stor,

                               hur fjärran livets bryska röster eka.

 

Svårlokaliserade vykort

Det som nu startade mitt intresse för området var nedanstående vykort (poststämplat 1905), märkt "Danska vägen" och till råga på allt försett med en dansk flagga (vartill jag inte har någon bra förklaring). Trodde först att det var en gammal bild av några av de hus som idag fortfarande finns kvar öster om Böskolan vid nuvarande Danska vägen, men så var det inte. Det avbildade huset låg på norra sidan av nuvarande Örgrytevägen en bit ner mot Mölndalsån.

 

 

Vid fortsatt grävande i vykortssamlingen dök följande två kort upp, märkta "Parti från Örgryte" och uppenbarligen länkade till föregående bild. Den mörkt bruna gaveln till vänster på det vänstra kortet är av allt att döma huset med flaggstången i föregående bild, identifierat som Villa Glitne. Den stora ljusare bruna byggnaden i bakgrunden är Underås gård och det vita huset Villa Idelund, senare inrymmande Göteborgs privata sjuk- och konvalescenthem. Denna fastighet kom att ligga i hörnet av Örgrytevägen och Södra kustbanegatan. Bäcken i förgrunden är rimligen Delsjöbäcken, fortfarande i dagen öster om S:t Sigfrids plan, men numera kulverterad i sitt förlopp därifrån till Mölndalsån. Den prydliga stenläggningen utefter staketet är en fortsättning av den stenlagda trottoar, som fortfarande löper från Överås ner mot kyrkan och som en gång i tiden anlades av James Dickson för att föra honom torrskodd in mot staden.

 

 

Ett fjärde vykort förflyttar oss längre ner mot Mölndalsån och Underås bro. Här ligger - som brevskrivaren tydligt markerat - Villa Lindenhof. Det namnet har jag dock inte kunnat belägga på annat sätt. Detta kort är poststämplat 1910 och alltså samtidiga med de övriga här redovisade. Staketet är av samma typ som på de andra korten, om än målat i annan färg och man observerar att trottoarens "Dicksonska" stenläggning tycks upphöra i höjd med bron.

 

 

Med hjälp av A.A. Rönnbäcks karta över Örgryte socken från 1908 (tillgänglig på nätet via adressen http://goteborg.se/wps/portal/invanare/bygga-o-bo/bygga-riva-och-forandra/arkiv-och-ritningar/historiskt-material/kartor) kan man få en samlad bild av byggnationen på norra sidan av Örgrytevägen under första decenniet av förra seklet. Huset med nr 12 är sålunda Villa Idelund, nr 9 Villa Glitne och nr 8 bör vara Villa Lindenhof. Längre in i området låg flera villor av varierande storlek, grupperade kring det som på kartan anges som Villavägen, senare omdöpt till Nissengatan, försvunnen när man byggde Fokushuset. En del av dessa hade äldre ursprung, men husen närmast Örgrytevägen kom alla till i slutet av 1890-talet.

 

Av kartan ser det ut som om Delsjöbäcken är kulverterad redan vid kröken av Danska vägen in på Örgrytevägen, men vykorten med bäck och liten bro är samtida eller senare än kartan (1908, 1914) så en rest har tydligen bevarats någon tid. Man noterar också den gamla sträckningen av Danska vägen norr om Örgryte gamla kyrka. Ytterligare ett kort i samlingen visar just hur vägen nerifrån Underås svänger av mot kyrkan. Grindarna till höger leder upp till Jakobsdals ägor.

 

 

Ytterligare dokumentation av området finner jag på en gouache, som jag länge haft i min ägo, men  till en början inte kopplade ihop med villorna på vykorten. Konstnären, den legendariske GT-journalisten och tecknaren Nils Bohlin, har 1947 stått uppe vid Kronhjortsgatan i Jakobsdal och blickat ut över järnvägsviadukten, villakvarten längs Örgrytevägen, Gårda och Burgårdens samrealskola. Det vita huset längst till höger är Idelund, till vänster därom det gamla Underås och där bakom med den blå gaveln Engblads tapetfabrik. Hitom, med rött tak, är Villa Glitne. Det vita huset i förgrunden är Sofiero (se senare inlägg). Bilden av målningen är här något beskuren. 

 

De gamla villorna jag här har berättat om fick vara kvar fram till slutet av 1960-talet, när Västkustbanan lades i tunnel och E6-an drogs fram efter den gamla banvallen. Det blev stora ytor som krävdes för den breda motorvägen och dess upp- och nerfarter. Bergshöjden där husen i Jakobsdal är byggda blev tvärt avskalad, villorna och trädgårdarna fick rivas och småningom byggdes också affärs- och parkeringshuset Fokus. Endast ett av de gamla träden står kvar, en ståtlig  men något medfaren blodbok.

Tack  till Robert B, Mats F, Anna J och Per M för bidrag.