Boktjuven i Visby

Under några regniga dagar i sommar har jag tagit mig igenom en diger lunta (410 sidor) med titeln Fallet Engeström och med den något pompösa undertiteln Mannen som plundrade det svenska kulturarvet. Som bokintresserad, boksamlare och i mitt fall också med någon kännedom om gotländska förhållanden tyckte jag boken skulle vara intressant läsning. Den är till en början också spännande som en thriller, men efterhand gräver författarna ner sig alltmer i persondetaljer, sidospår och lagtekniska formalia. Riktigt vad författarna är ute efter ter sig inte helt klart.

 

Huvudförfattare är en Uppsalahistoriker och kulturjournalist, Carl Johan Gardell, och vid sin sida har han haft en kollega, som uppenbarligen svarat för det mesta av grävandet och intervjuandet, Simon Simander. Och vad handlar boken då om? Jo, den beskriver arkeologen Ragnar Engeströms karriär (uppgång och fall) som vetenskapsman (främst vid Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar 1971-1996) och samtidigt som alltmer sofistikerad kleptoman. Under täckmantel av sin vetenskapliga ställning och med en charmerande läggning stal han och samlade på sig under flera decennier - i en fortfarande oöverskådlig mängd - mynt, värdefulla böcker, möbler och kulturföremål. Flera av våra mest kända bibliotek och museer blev drabbade. Delvis behöll han stöldgodset själv, delvis sålde han det för stora belopp. Boken är en fallstudie av Engeströms kriminella förehavanden, men allt eftersom berättelsen fortgår blir det alltmer en psykiatrisk fallstudie av en man med bipolär sjukdom, och kanske andra psykiska störningar - och här tycker jag rapporten spårar ur. I texten talas upprepade gånger om hur Engeström haft sina fingrar ner i diverse "syltburkar". Frågan är om inte berättelsen hade vunnit på att författarna själva undvikit att gräva i en del "syltburkar" med juridiska och medicinska intima detaljer.

 

Engeströms förehavanden kommer på allvar i dagen 1996 när bokhistorikern Sten G. Lindberg kan avslöja att ett exemplar av Isaac Newtons huvudverk Philosophia Naturalis Principia Mathmatica i förstaupplagan från 1687, inköpt av en svensk boksamlare på Sotheby's auktion i London för nästan 1MKr, i själva verket är stulen från Säveskolans bibliotek i Visby. Efter en omfattande polisutredning framkommer att Engeström är tjuven och han tilldöms ett årslångt fängelsestraff. Därefter går det alltmer utför för honom, han anmäler andra för stölder han själv genomfört, han flyttar omkring möbler mellan olika magasin på Gotland och på fastlandet, han överöser myndigheter med skrivelser och han förtalar sin bror som han menar har tvingat honom att stjäla. Det hela går mot en kulmen och 2008 tar han livet av sig.

 

 

När man läser Gardell-Simanders bok och försöker se de stora linjerna bakom alla redovisade detaljer förefaller några förhållanden tydliga

 

* Engeström var kleptoman (hur nu den diagnosen definieras), kanske också mytoman. Han stal som det förefaller ibland enbart för stjälandets skull, men i de flesta fall för att få egen vinning av det stulna (och på olika sätt realiserade). Det är inte stölder i ögonblickets ingivelse, utan oftast mycket väl förberedda och genomförda. Hur mycket han verkligen stal är det nog ingen som vet. I ena ändan finns enkla ting, som han mycket väl hade pengar själv för att köpa. I andra ändan extrema dyrbarheter som Principian, kanske också den försvunna och aldrig återfunna Havorringen från Fornsalen i Visby

 

* Engeström hade en charmerande personlighet, hade lätt för att vinna andras förtroende och lyckades skapa sig en ställning på sin arbetsplats i Visby och i stadens sällskapsliv som en person som alla ville vara vän med. Hans bjudningar i det gamla visbyhuset var uppenbarligen höjdpunkter i stadens sociala liv. Möjligen hade han också hållhakar av ett eller annat slag på en del av sina chefer. Författarna antyder mycket men leder inte alltid i bevis

 

* Det mest skakande tycker jag egentligen är att så många i Engeströms omgivning visste eller åtminstone misstänkte så mycket, utan att någon ingrep. Det gäller allt från hans arbetskamrater och chefer till biblioteksansvariga på olika håll i landet. Fram till slutet av 1990-talet fanns tydligen mycket bristfällig kontroll av de som beställde fram sällsynta och dyrbara böcker ur arkiven; här är nog situationen annorlunda (bättre) idag. I många fall tycks också även de mest ansedda auktionshusen (t ex Sothebys, Bukowskis) ha underlåtit att genomföra kontroller av proveniensen hos till försäljning inlämnade, unika tryck.

 

Fler har stulit böcker

I ett särskilt avsnitt tar författarna upp även andra bokstölder som kommit i dagen under senare år. Dels stölderna från Kungliga biblioteket i Stockholm, där en anställd - Anders Burius, under en period chef för KB:s handskriftsavdelning, senare i pressen kallad KB-mannen - kunde plocka med sig den ena dyrgripen efter den andra utan att misstänkas och upptäckas. Först efter många år kunde han avslöjas, men även i detta fall tog boktjuven sitt liv innan rättegång hann genomföras. Nu i sommar har det skrivits en del om att KB lyckats föra hem från USA några av de stulna böckerna - men mycket återstår att finna.

 

På 1970-talet genomförde en ansedd forskare, Frede Möller-Kristensen, omfattande stölder från Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. Även här var det alltså en person högt upp i den vetenskapliga hierarkin som var tjuven.

 

Det finns ytterligare exempel från USA och andra länder. Genomgående i dessa berättelser är att boktjuvarna varit "höjda över all misstanke", att klarlägganden har försinkats av att man inte tillräckligt räknat med att stölderna kunnat vara insiderbrott och att lånerutiner och kontrollen av tillgång till raritetskammare och liknande varit så bristfälliga.

 

Det man kan hoppas är att de inträffade skandalerna nu verkligen har lett till att bibliotek och arkiv  sett över sina säkerhetsrutiner. Kanske kan också den alltmer omfattande digitaliseringen av äldre tryck (t ex Projekt Gutenberg) leda till att originaltrycken kan skyddas bättre och inte behöver tas fram för studium annat än i särskilda fall. Men som boksamlare kan ju ingen digitalisering i världen, hur perfekt den än är, uppväga att hålla ett originaltryck i sina egna händer.

Den vid utgrävning av fornborgen vid Havor i Hablingbo socken på södra Gotland 1961 påträffade guldringen. Ringen är ett av de mer fantastiska guldfynd som gjorts i Sverige. Fram till 1986 var den utställd i Skattkammaren på Gotlands fornsal, men då blev den stulen. Mycket talar för att stölden var ett insiderjobb.,

Albert Ulrik Bååth och hans Vårafton

Nuförtiden är det nog få som känner till namnet Albert Ulrik Bååth och ännu färre som har en relation till hans diktkonst. De som möjligen kan placera honom i tid och rum är säkert skåningar (gärna från Söderslätt), som kanske fortfarande minns hans milda välklingande strofer, starkt påverkade av den skånska naturen, det skånska kynnet och det skånska folklivet. Så här kunde det låta om sommarkvällen
  
   Vidt öfver nejden tystnad och frid.
   Dofter, dem äng och åker andas,
   samman i dröjande skymning blandas.
   Luften är lätt och lugn och blid.

   Slaka de hänga pilarnas blad.
   Vångarnas ax i lättaste dimma
   matt de som drifvet silfver glimma,
   ånga så fint i daggigt bad.

Eller på nyårsaftons kväll

   Skymmande dimma våt öfver slätten hvilar,
   röda grenar streta från kala pilar,
   åkrarnes fåror ligga i disig väta,
   gårdarne töcknigt skymta bak vallar räta.

   Tystnad vida. Man hör, hur det sakta lackar
   droppe på droppe från närmaste tak och stackar.
   Klämtande borta i fjärran klockor ringa.
   Ensamt och matt de hän öfver nejden klinga.

Det är lätt att känna igen sig om man - som jag - haft möjlighet att under några år uppleva den skånska miljön, visserligen från Lunds horisont och över hundra år senare, men dock. Och han fångar stämningarna väl, så här är det verkligen: sommarens alla dofter från åkrar och ängar, vinterns eviga duggregn, och överallt dessa pilar.

Vem var då "Bååthen"?
Albert Ulrik Bååth, född 1853, var uppvuxen i ett prästhem på Söderslätt, gick i skola i Malmö och tog studenten i Lund, där han sedan läste vidare (språk och litteratur), levde ett sannolikt ganska expansivt studentliv och skaffade sig renommé som akademisk festpoet. Han engagerade sig i folkhögskoletanken och arbetade i flera år som lärare vid folkhögskolan Hvilan, som ligger mellan Lund och Malmö. Småningom disputerade han (1885) på en avhandling med titeln Studier öfver kompositionen i några isländska ättsagor.

 

I slutet av 1880-talet blev han anställd som föreläsare vid de populärvetenskapliga kurser, som var det förberedande stadiet inför bildandet av Göteborgs högskola 1891. När hans position på högskolan förändrades ordnades - sannolikt genom direkt ingripande från SA Hedlund - för Bååth en tjänst som intendent för de etnografiska samlingarna vid Göteborgs museum. Några meriter inom detta område hade han inte, men upprätthöll hjälpligt sin befattning, fortsatte med sitt föreläsande och sina skriverier och publicerade både vetenskapliga arbeten och en myckenhet poesi med fornnordiska motiv. Han blev i Göteborg som tidigare i Lund en centralgestalt i det sociala kulturlivet, var med och bildade Sällskapet Gnistan och anlitades som tillfällighetspoet i alla högtidliga sammanhang.

 

Så här beskrivs "Bååthen" (som han kallades av sina vänner) av Axel Romdahl Det var alltid en glädje att möta hans käcka och vänliga väsen ... han var satt, med ett runt huvud, ett yvigt vitt hår, en martialisk vit mustasch och en strålande stålblank blick. Ljus och glad var hans livssyn och han var glad åt allt gott och vackert som tillvaron bjöd. Hans barndomsvän Emma Bendz skriver Rikt begåvad å både huvudets och hjärtats vägnar, originell och impulsiv, med ett sprudlande humör; trots godmodigheten kämpalysten som en äkta nordbo, i vissa fall svag, eller vad han själv skulle sagt "viljevek", men fast som klippan i sin trofasta vänskap, i sin heders- och pliktkänsla, i sin trohet mot idealen.

 

Bååths diktning nådde egentligen aldrig högre än i debutboken. Borta från sin skånska hembygd blev hans poesi rotlös, han sökte motiv från en vidare krets men utan större framgång. Ofta fanns en anknytning till fornnordiska stämningar och gestalter. I diktsamlingen Svenska toner, som kom ut när han varit några år i Göteborg, finns också en liten avdelning med göteborgsdikter, där han besjunger Skansen Lejonet, hästspårvagnen, brandkåren, allén och SA Hedlund i strofer som man kan både ha och mista. Men där finns också - i varje fall enligt min bedömning - ett stycke fullt i klass med de tidiga stämningsbilderna från Skåne, dikten Vårafton, daterad den 21 april 1891.



                                          Vårafton

 

   Högt däruppe på bärgets krön                             Vår är häruppe på bärgets krön;

   blicka vi kring oss vida;                                        luftdrag tumla sig friska,

   Vårspäd grönska i mörkgrön ljung                       aftonvisa i knoppande björk

   ljusnar längs bärgets sida.                                    kvittrar en ensam siska.

   Luften är vårlig i skymningens stund:                   Här är hälsa och hjärtero,

            Stillhet häruppe!                                                     hvardagsstriderna

            Stjärna vid stjärna                                                  bort vi glömma,

   skymtar fram på sin mattblå rund.                        varmt vi på våren i skymningen tro.

 

   Djupt därnere i dimma fin                                     Se, det är rosigt där västerut:

   Göta stad sig breder;                                             aftonrodnadens strimma  

   kyrkospiror och skansar nå                                   kommer älfven att flyta röd,  

   högt öfver husens leder.                                         böljor ur  dunklet glimma.  

   Älfven vrider sig blank och blå.                             Än hör du flitens dofva musik.

             Hisingens höjder                                                    Fyren vid Vinga

             mörknande hvälfvas,                                              blänker i fjärran.

   väldiga skuggor ur klyftorna gå.                           Världen är lockande vid och rik.

 

   Hör hur därnere i flitens stad

   krafter vid kvällstid sjuda!

   Hit ur arbetshärdarna än

   flämtande, doft de ljuda.

   Se, nu tänder sig ljus vid ljus:

             Fröjd och bekymmer

             sorla ur skimret

   från avenyer och grändernas hus.

 

Naturlyrisk skaldekonst hör ju verkligen inte till Göteborgs starkaste gren, jag har förgäves letat hos det lilla antal göteborgska diktsamlingar, som finns på min hylla, men hittar inget som kan ta upp tävlan med den gode Bååthen i detta stycke. Sigurd Dahllöf har gjort några försök, men det är mest regn och blåst gata upp och gata ner; nästan inga av stadens stråk eller torg lämnas obesjungna.

 

Var stod skalden när han skrev Vårafton?

Ja, det vet man förstås inte, han kanske satt hemma på kammaren och fäste på pränt några intryck som inte kan förknippas med en given plats. Man kan ju inte heller vara säker på att han - om han nu hade en bestämd utsiktspunkt - därifrån  såg både älven och Vinga fyr, det är inte så lätt; han tillåter sig säkert ett visst mått av konstnärlig frihet. Men dikten har så mycket omedelbart friskhet att man gärna vill tro att han skildrade det han verkligen såg - eller nyligen hade sett. Och var kan han då ha stått?

 

Dikten Vårafton trycktes första gången i en litterär kalender, som Sällskapet Gnistan gav ut 1891. Bååth står själv som utgivare och bland bidragsgivarna fanns Leonard Baltzer, Wilhelm Berg, August Bondeson, Gustaf af Geijerstam, SA Hedlund, Anton Stuxberg och Karl Warburg. Vårafton inleder kalenderns texter och föregås av en teckning (tusch eller möjligen akvarell) av Anna Gardell-Ericson. Jag tycker inte det krävs särskilt mycket fantasi för att föreställa sig att Bååths och konstnärinnans utsiktspunkt har varit densamma. Men var var den?

Ja det beror än en gång på om man skall anse att bilden exakt återger verkligheten eller inte. Säkert är att staden är sedd från ungefärligen sydost, att Skansen Kronan står på berget till vänster, att det sticker upp ett eller möjligen två kyrktorn, att älven flyter därbakom och att på dess norra sida den västra sluttningen av Ramberget tonar fram. Bland de kamrater, med vilka jag diskuterat den tänkta utsiktsplatsen, går uppfattningarna isär. Några menar att konstnärinnan stått någonstans i trakten av Ranängsbergen (nuvarande Överås-Lunden), andra hävdar med emfas att hon måste ha stått både närmre staden och längre västerut, kanske på det som idag är Norra Guldheten eller landalabergen. Men det finns även andra oklarheter: är det verkligen Hagakyrkan som syns strax höger om mitten? vad är i så fall det höger därom befintliga "kyrktornet"? hur långt sträcker sig bergssluttningen framför konstnärinnan? är det berg eller en ängsmark man ser nedanför buskarna och bort mot husen (i Annedal och Haga)? För att ge näring åt fortsatt diskussion bifogas några andra utsikter i litteraturen från ungefärliga samma håll:

Illustration ur Lagerberg-Thulins Göteborg under 300 år. Enligt bildtexten är utgångspunkten för bilden
kullarna i anslutning till landeriet Annelund, kanske ungefär där Västergatan och Föreningsgatan idag möts.
Tidpunkten är "mot mitten av 1800-talet". Hagakyrkan är ännu inte byggd, men man kan tycka att Skansen Kronan
borde avtecknat sig tydligare för den som gjorde bilden. 

Den teckning av C.S. Hallbeck 1901 "Utsikt över Göteborg och Skansen Kronan", som Rune Oxelqvist
valde att illustrera dikten Vårafton med i sin antologi Göteborg i dikten (1982).

 

För en sann boksamlare är det extra trevligt om det exemplar av en skrift, som man kanske under några
decennier har i sin ägo, också berättar något om tidigare ägare. Här mitt exemplar av den litterära
kalendern Gnistan, utgiven 1891. Albert Ulrik Bååth har dedicerat den till konstnärinnan Anna
Gardell-Ericson, som utförde den ovan diskuterade utsikten. Man kan möjligen förundras
över ordvalet "högaktningsfullt". Skalden och konstnärinnan var jämnåriga, vid tillfället 38 år
och borde ha träffat på varandra flera gånger i Göteborgs konstnärskretsar.
Boken har tidigare också varit i journalisten, författaren och Styrsökännaren Otto Rob. Landelius' ägo.

Om urbana mellanrum

Medan allt detta pågår (livet) och när det ena fotografiska praktverket över Göteborg publiceras efter det andra, nu senast den obeskrivligt vackra och innehållsmässigt faktaspäckade boken om Göteborgs rådhus, så finns även skrymslen, övergivna fasader, bortvittrande trästaket, klotter och "ogräs", som på sitt sätt karakteriserar staden. Vid sidan av den bild av staden vi gärna vill visa upp finns också mellanrummen - och går man riktigt nära kan också de erbjuda skönhetsupplevelser. I varje fall om man får följa med Staffan Fischer på hans vandringar i staden, på jakt efter det han kallar dess trottoaser.


Staffan Fischer dokumenterar ytterligare en ny trottoas.
Bild Markus Andersson i Direkt Press: Centrum 2014-09-29.

Nu har resultatet av hans ansträngningar kommit i bokform, något som jag inte hade uppmärksammat trots noggrann bevakning av bokhandelns glesa göteborgianahyllor och utbudet i Stadsmuseets utmärkta butik. Men en kvinna, som står mig nära, hade funnit den i Lohrs bokhandel på Kapellplatsen och gav mig den i julklapp. Det är svårt att köpa böcker till inbitna samlare, men ibland blir det en fullträff! Den mycket charmerande boken heter just Trottoaser och är utgiven hösten 2014 i snygg design av Anna Larsson.

Omslaget till Trottoaser och två karakteristiska uppslag, alla noggrant försedda med gatuadress och -nummer.



 

Boken inleds med ett kort förord av slottsträdgårdsmästaren på Läckö, Simon Irvine, och i en inledning berättar författaren=fotografen om hur projektet kom till:

 

En sommardag 2007 promenerade jag in på Nordenskiöldsgatan med blicken fäst på trottoaren och fann en grön prick som väckte nyfikenheten. Det visade sig vara gräs som slagit rot i ett övergivet stolpfundament och bildat en gräsmatta ... jag tyckte att det var en upptäckt och tog en bild med mobiltelefonen. Efter detta första möte kommer jag ständigt på mig med att skanna staden i jakt efter fler av vad jag långt senare kommit att kalla för Trottoaser.

 

Alla fyndplatser är noga angivna och läsaren kan själv med hjälp av kartor och gaturegister söka sig fram till dem och all växtlighet är noga artbestämd. I all blygsamhet vill jag själv bidra med en bild på vad man rimligen borde kunna kalla en trottoas, den stensatta refugen mitt i Danska vägen i höjd med Örgryte församlingshem på Herrgårdsgatan. Varje sommar sedan flera år återkommer där - till synes rakt upp ur stenläggningen - ett ståtligt exemplar av Verbascum nigrum, kungsljus.

 

 

Riktigt vem Staffan Fischer är har jag inte lyckats klura ut, men han är i varje fall anknuten till Folkteatern, möjligen som rekvisitör, och förefaller ha många strängar på sin lyra. Den som har tillgång till Facebook rekommenderas att uppsöka hans hemsida, som är fylld med underfundig humor och härliga videoklipp.

 

Andra mellanrum

Jag har tidigare kort här på bloggen nämnt om ett par andra böcker, som också dokumenterat göteborgska mellanrum. Thomas Kollberg, Göran Lange och Ragnar Lång gav 2010 ut Golva mig ... i Kilroys fotspår på Kabusa böcker och Hillevi Nagel publicerade 2013 Gatans poesi på Karneval förlag i Stockholm. Båda böckerna har ägnat sig åt att på bild fånga överblivna eller bortglömda vrår och klottrade budskap, i Hillevis bok är det mycket fråga om att se det stora i det lilla, humorn i vardagen, hur bisarr verkligheten kan vara - om vi är observanta. Hennes bilder kommer framför allt från stadsdelen Majorna. Hon skriver

 

Många gånger känns det som om bilderna kommer till mig, som små meddelanden när jag som bäst behöver dem ... jag blev förvånad över hur mycket det finns av både medvetna och slumpmässiga uttryck. Det är fascinerande att se hur människor bemödat sig om att lämna budskap, men det är lika roligt att hitta kombinationer som blivit till av sig själva. En stad myllrar och bubblar och jäser. Nya saker uppstår lika fort som de försvinner. Vi är alla del av detta stora rekvisitaförråd.

 

Hillevis bilder är mer av stundens poesi fångad i ögonblicksbilder, Kollberg-Lange-Lång söker mer fånga det ofta krassa budskapet i graffiti och andra klottrade budskap. Det förefaller som deras bilder i stor utsträckning har hört hemma i 1970- och 80-talets Göteborg, en stad som då var i stark omdaning och där många motståndsrörelser uppstod. Här några exempel

 

Karakteristiska illustrationer ur Kollberg-Lange-Lång respektive Hillevi Nagel

Båda böckerna är roliga och stimulerande. De är verkligen "ögonöppnare". Efter att ha tagit del av dem går man ut i verkligheten och ser saker som man annars inte skulle lagt märke till. Tack för det! Båda volymerna hör verkligen hemma i en samling av Göteborgiana. Bokhandelns förmåga att hålla liv i äldre tryck är ju minimalt, men i skrivande stund finns båda böckerna i flera exemplar tillgängliga på Bokbörsen och antikvariat.net.

Fritz Stenström - Örgrytes topograf

Litteraturen om Göteborgs olika stadsdelar är omfattande när det gäller de äldre delarna av staden, i synnerhet den gamla stadskärnan, Haga, och Majorna. Av ytterområdena, som sent införlivades med staden, har särskilt Västra Frölunda, men också Lundby och andra delar av Hisingen efter hand fått utförliga skildringar. Örgryte - som införlivades med Göteborgs stad 1922 - har sin främste (och fortfarande nästan ende) topograf i läkaren Fritz Valdemar Nikodemus Stenström (1871-1936).

Fritz Stenström c:a 1920 och dennes exlibris, avbildande fädernehemmet, prästgården i Fors, Skepplanda,,
där fadern var komminister

Det finns inte särskilt mycket skrivet om Fritz Stenström, men huvuddragen i hans liv är kända - och hans namn lever kvar genom de många bestående avtryck i samhället och i Göteborgslitteraturen, som han åstadkom under sin idogt verksamma levnad.

Han föddes i Drängsered i Halland, men växte upp i Skepplanda, där hans far blev komminister. Han räknade alltid sig själv som västgöte och "albo". Han tog studenten på Latinläroverket i Göteborg 1889 och for därefter till Lund för att läsa medicin. Han tog ganska rundlig tid på sig, men varvade tidvis studier med vikariat på olika läkartjänster på landsbygden. Nästan direkt efter examen erhöll han en fast tjänst som kommunalläkare i Örgryte socken (1901); han öppnade mottagning i Krokslätt, på vägen till Mölndal, nära dåvarande Lyckholms bryggeri. Han stannade hela livet kvar på denna befattning, men den ändrade småningom benämning, först till municipalläkare och från införlivandet med Göteborg till stadsdistriktläkare. Han förblev vad vi idag skulle kalla allmänläkare, men på hans tid kombinerat med en mängd tilläggsuppdrag i socknen/stadsdelen. Den personliga sjukvården var hans huvudintresse, men han var initiativrik och hade krafter till övers för en mängd uppgifter inom kommunen, där han snabbt blev en auktoritativ centralfigur. Han såg till att Örgryte fick ett eget modernt epidemisjukhus, han var själv dess läkare i många år.

Örgryte lilla nätta epidemisjukhus, sådant det såg ut när det var i bruk för sjukvården 1922 och som det ter sig idag, varsamt restaurerat och inrymmande bl a en förskola.

Han tog tidigt initiativ inom tuberkulosvården, bl a startade han 1908 sannolikt den första tuberkulosdispensären utanför städerna, han stiftade Örgryte förening mot tuberkulos, han var skolläkare och ordnade sommarvistelser för tuberkulösa barn och han var med och grundade Örgryte koloniträdgårdar. Allt hann han med. I en minnesruna skrev Göteborgs Läkaresällskaps dåvarande sekreterare Gösta Göthlin:

Ingenstädes kommer dock Stenströms minne att leva med sådan styrka som hos hans forna patienter. Som läkare offrade han sig helt och utan hänsyn. Ingen väg var för lång, ingen möda för stor, när en sjuk behövde hans hjälp. Överallt var han efterlängtad och avhållen. Stenström bemötte varje patient på samma sätt. Han såg och gjorde ingen skillnad på människor.

Böckerna om Örgryte
Stenström var ju inte infödd göteborgare men började tidigt forska i Örgrytes historia och blev med åren en arkiv- och källforskare av rang. Han utnyttjade också sitt omfattande kontaktnät bland äldre örgrytebor för att få fram uppgifter från socknens liv i gångna tider. Han gav sig ofta ut på vandring i både bebyggda och obebyggda delar av trakten på sin fria tid och gärna med äldre örgrytebor som ledsagare. Han skriver själv:

Därmed förhåller sig så, att undertecknad medicus under sin mångåriga praxis i bemälda socken fått stoff till densamma (boken om Örgryte) på många håll. Tack vare sitt yrke har han sammanträffat med åtskilliga av de äldste ur folket, som han därigenom haft lätt att komma till tals med. När samtalet kommit igång, har det då allt som oftast kunnat hända, att man börjat leta och rumstera i hjärnans vinklar och vrår efter undanskuffade och dammiga minnen från längst förflutna barndoms- och ungdomsår. Då har det gällt för bemälde medicus att utan vidare gripa det gynnsamma tillfället i flykten, ta fatt på blyertsstiftet och anteckningsboken.



Omslagen till de två originalupplagorna av Örgryte genom tiderna, utgivna 1920 och 1924.
Böckerna har senare genom Sällskapet Örgryte Odalmän givits ut i facsimileupplagor 1966 och 1984.
Den senare utgåvan har bättre tryck och band och kan fortfarande köpas via Odalmännen, www.orgryteodalman.se .

Först i början av 1920-talet var han mogen att skriva ner resultatet av sina bygdehistoriska forskningar och upptecknade folkminnen. Inför det att Örgryte socken införlivades med Göteborg kom Örgryte genom tiderna ut med en första del 1920 och en andra 1924. För många örgrytebor är detta den främsta källan till Örgrytes äldre historia. Stenström har ett enkelt och rättframt språk och är lätt att följa. Hans kärlek till ämnet lyser hela tiden igenom. Gösta Göthlin skrev i sin minnesteckning

Att Stenström blev sin trakt och sin uppgift så trogen, var nog ingen tillfällighet. I hans natur låg gammalsvensk grundlighet och rotfasthet. Samhörighetskänslan och hembygdskärleken intogo hos honom ett brett rum. Stenström betraktade människorna som vuxna ur hembygdens jord. Ur den hämtade de sin näring och till gengäld skänkte de hembygden karaktär och liv.

Det är värt att notera att Stenström ingalunda såg negativt på Örgrytes införlivande med storstaden Göteborg. "Som läkare hade han alltför ofta sett de bristfälliga möjligheter Örgryte som självständig kommun hade att bjuda ... många levde under förhållanden som ställde stora krav på socknens sociala myndigheter" skrev Gustaf Rinaldo i GHT i en anmälan av facsimileupplagan 1966.

Den första delen är framför allt fokuserad på Örgrytes äldsta historia, örgrytegårdarna under 1500- och 1600-talet med ett Bihang, som listar ägarlängderna fram till början av 1900-talet. Men där finns också ett längre avsnitt om Galgkrogarne, en del om kolerans härjningar i Örgryte under 1800-talet och om kyrkan och prästerskapet. - I förordet till andra delen skriver Stenström att "åtskilligt opåräknat material till komplettering av boken under de senare åren kommit till min kännedom". I synnerhet gäller det socknens öden under 1800-talet. Han redovisar i denna del betydligt mer minnesbilder från gamla örgrytebor än den arkivforskning som dominerar i den första delen. Härigenom blir berättelsen också livligare och mer personlig, i stor utsträckning får den karaktär av strövtåg inom de gamla delarna av socknen, ofta tillsammans med någon av hans många sagesmän. Avslutningsvis innehåller den andra delen en värdefull handritad örgrytekarta, där gårds- och naturnamnen finns angivna, idag är många av dem bortglömda. Och det finns många fotografier, som avbildar nu försvunna hus och miljöer.


Bild ur Stenström del 2, Lilla Torps allé. Grindstolparna finns kvar ännu idag.

Stenström ger sig i kast med den göteborgska medicinhistorien
Trots sin stora läkarpraktik och de många åtagandena inom socknens, senare stadsdelens, sjukvård hann Stenström med mycket annat också. När han skrivit färdigt böckerna om Örgryte gav han sig i kast med Göteborgs äldsta medicinska historia. 1929 gav han ut resultatet av ett omfattande grävande i stadens arkiv, kyrko- och dödböcker, bouppteckningar, brevsamlingar, Collegii medici akter och många andra urkunder, Läkekonstens och Hälsovårdens företrädare i Göteborg under 1600- och 1700-talen jämte historik över stadens Medicinalverk och Sundhetsväsen. Göteborg var tidigt ute med att anställa en stadsläkare eller "stadsfysikus", en viktig orsak var säkert den stora andelen holländare och tyskar bland de ledande i stadens förvaltning.

Redan när den första kontingenten av holländare anlände till staden 1621 medföljde den holländske doktorn Pieter á Naaldewyk som blev den förste läkaren i landet utanför huvudstaden. Det är inte mycket känt om denne man, men uppenbarligen var det en driftig karl, tidigt erhöll han kungens privilegium att anlägga ett tegelbruk, vilket skedde vid Mölndalsån. Det övergick senare i stadens ägo och går på kartor från tiden under namn av "stadsens tegelbruk". Sådan verksamhet fanns kvar på platsen långt fram i tiden. Stenström nämner att Naaldewyk också hade författat ett hippologiskt arbete, som han dock aldrig lyckades få tag i. Med hjälp av dagens teknik kan konstateras att i varje fall Bayerische Staatsbibliothek i München och UB i Lund har exemplar av skriften (med författaren angiven som Waaldwyck), utgiven 1631 och behandlande hästars natur, urval, dressyr, tyglande och skötsel. Vad av läkargärning den gode Naaldewyk hann med har efterlämnade dokument tyvärr inte mycket att berätta.

Titelsidan till Naaldwycks arbete om hästar. Exemplaret i UB Lund.

Ja, sedan får vi följa Stenström i spåren av stadens (idag mestadels bortglömda) läkare fram till mer kända namn som Abraham Bex, Olaus Bromelius, Kilian Stobaeus, Johan Martin Gråberg och Christofer Carlander. Inte bara torra fakta, ofta skriver han med en personlig vinkling. Han övergår därefter till att berätta om apoteken, sjukhusväsendet och hälsovården i staden och slutar med en avskrift av Gerhard Stallhoffs Itinerarium Sueticum, skriven kring 1670 men aldrig utgiven. Stallhoff var dansk men stadsfysikus i Göteborg 1669-76. Boken anmäldes i Svenska läkartidningen av Olof Hult, livmedikus och professor. Han skriver avslutningsvis

Det är inga torra data och fakta, som här uppradas, det är livet själv i dess växlande former, det bistra allvaret med välgörande stänk av humor och lyrik, det bleka och brustna bredvid det leende och ljusa. Överallt ger sig tillkänna den erfarne läkarens  förståelse inför livets skuggsidor, parad med en välgörande optimism. Det hela blir en särdeles njutbar och underhållande lektyr samtidigt som dess historiska betydelse är av bestående värde.

Det är lätt att instämma: boken är faktiskt läsvärd för alla med intresse för Göteborgs historia.

Efter detta fick Stenström i uppdrag av Göteborgs Läkaresällskap att skriva en monografi över stadens genom tiderna främste läkare, Pehr Dubb, i anslutning till högtidlighållandet av 100-årsminnet av dennes död. Bet blev Pehr Dubb och hans livsgärning. Ett ärofullt kapitel i Göteborgs läkarhistoria. Boken utkom 1934. Det finns kanske skäl att återkomma till denna i annat sammanhang.

 

Stenström hann med mycket mera
Förutom sin läkargärning, sina kommunala uppdrag och den omfattande arkivforskningen med åtföljande publikationer hann Stenström med också annat. Sålunda var han en av initiativtagarna och sannolikt den främsta drivande kraften i bildandet av det som först hette Sociala föreningen Örgryte Odalmän och som hade ett tredubbelt syfte: att slå vakt om hembygden, att verka för hjälp åt socialt utsatta i socknen och att fungera som en mötesplats för boende (herrar) i Örgryte. Namnet ändrades småningom till Sällskapet Örgryte Odalmän och fick karaktär av "hembygdsorden". I denna form håller sig sällskapet vid liv ännu efter 111 år.



Skalders hus i Göteborg

Göteborgska inskriptioner 6

Göteborg är ju inte precis översållat med minnesmärken över skalders födelseplatser och författares arbetsmiljöer. Vilket möjligen kan ha samband med att antalet minnesvärda göteborgska skönlitterära andar har varit ganska få. Men Wadman har hedrats med en byst, som vandrat omkring på olika ställen i stan, Bellman (som ju inte hade mycket med Göteborg att göra) har en byst på Trädgårdsföreningen, Karin Boye har fått en liten fin staty framför Stadsbiblioteket, Evert Taube är ihågkommen på flera platser och Karl Gerhards huvud har återvänt till sitt fundament.

Men nu var det inskriptioner som frågan gällde. Och då har jag inte lyckats hitta minnesplattor över mer än tre författare: Bengt Lidner, Fritiof Nilsson Piraten och Karin Boye.



Minnesplattan på hörnet av fastigheten Magasinsgatan 7 i centrala Göteborg, där Bengt Lidner föddes. Det nuvarande huset är tämligen nyuppfört men minnesplattan är gammal.

Bengt Lidner
Bengt Lidner föddes på Magasinsgatan den 16 mars 1757, hans far var organist i den närliggande domkyrkan, men både han och hustrun dog när sonen blott var några år. Denne studerade vid Göteborgs gymnasium och skall där - åtminstone i hans egen version - en natt ha känt en "knäpp" i skallen och från att tidigare ha varit obegåvad och trög blev han nu påfallande intelligent. Historien om den "lidnerska knäppen" har levt kvar in i våra dagar. Själv genomgick jag någon sorts metamorfos i tonåren och fick av min älskade svensklärare, sedermera professorn Gustaf Fredén, höra att "nu tror jag Westin fått en lidnersk knäpp". Mitt uppsatsskrivande hade uppenbarligen fått ett lyft av alla naturskildringar jag läste och smygpoesi jag skrev under gymnasietiden.

Lidner fortsatte redan före 20-årsåldern till Lund och därifrån till Greifswald och andra tyska universitet, i omgångar åter till Stockholm, allt med varierande framgång. Efter en misslyckad och avbruten ostindisk resa och nya besök i Tyskland, Finland och Paris slutade han sitt själförbrännande liv i största fattigdom endast 35 år  gammal. Det är nog inte många som läser honom idag, men kanske någon minns från gymnasietiden första raderna i hans drama Spastaras död

                               På Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
                               varhelst en usling finns, är han min vän, min bror  ...

Minnesplattan i restaurang Henriksbergs entré, uppsatt av Piratensällskapet den 9 april 2000.

Piraten
Fritiof Nilsson, småningom även kallad Piraten, var ju skåning från Vollsjö, utbildade sig till jurist i Lund och hade sedan advokatpraktik i Tranås några år, men ägnade nog den tiden mer åt historieberättande i glada vänners lag och författarskap än åt sin juristkarriär. Han hade gift sig med tandläkaren Karin Jerlov, syster till professorn och chefen för barnbördshuset i Göteborg Emil Jerlov, och när hon 1929 öppnade praktik i Göteborg följde han några år senare efter. Paret bodde på Olivedalsgatan, men Piraten var en regelbunden gäst på Henriksbergs restaurang på eftermiddagarna och där satt han och skrev ner sina barndomsminnen. "Solen lyste, späd grönska sprang ut, älven glittrade blank, larmet från hamnen var som en symfoni" som han själv uttryckt det. På hösten var det som skulle bli hans succédebut färdig, Bombi Bitt och jag. Författaren bodde kvar i Göteborg ytterligare några år, han skrev färdigt Bock i örtagård här och han hade viss tjänstgöring vid rådhusrätten. Till hans glada umgänge hörde bland annat vännen från lundaåren, adjunkten Filip Liljeholm, välkänt universalsnille och beryktad lärare på Hvitfeldtska läroverket. Liljeholm skall till yttermera visso ha varit förebilden till extralärare Philip Strand i romanen Småländsk tragedi.

 

Karin Boye

Författaren Karin Boye föddes på adressen Vasaplatsen 11 och där har Karin Boye-sällskapet på hennes födelsedag 26 oktober 1991 fäst en minnesplatta vid entrédörren. Den lilla bilden över namnteckningen är hämtad från hennes exlibris. Ensam under stjärnorna, så som hon också var på kvällen den 23 april 1941 när hon tog sitt liv. Karin Boye levde sina första nio år i Göteborg och gick sina första skolår på Mathilda Halls skola på Karl Gustavsgatan, men kom sedan aldrig att ha närmare kontakt med staden. Hon hade dock släktingar kvar i staden och är begravd på Östra kyrkogården.

 

Det är möjligt att det finns fler minnesplattor över författare i Göteborg. Om någon känner till någon sådan är jag tacksam för en rad till adressen jan.westin.goteborg@gmail.com.

 

Barne, Jan-Axel: Piraten var göteborgare när han gjorde succédebut. - www.leopoldreport.com
Nilsson Piraten, Fritiof: Bland falska och äkta gentlemän i Lilla London. - www.leopoldreport.com

På bokhandelsdisk och nattduksbord för 50 år sedan (3)

För tredje gången tillåter jag mig att göra en nostalgisk resa till vad som publicerades och "låg på bokhandelsdisken" för 50 år sedan, kompletterat med vad jag själv läste det året. Till hjälp har jag liksom tidigare haft dels Wettergrens bokhandels "Julprogram", dels mitt eget, sedan oktober 1959 kontinuerligt förda, register över inköpta böcker.

 

För att avverka bestsellerlistan först (det fanns verkligen sådana i Sverige för 50 år sedan, vart tog de vägen?) så erbjöd 1964 inte några sensationer. I topp för tredje året i rad låg Per Anders Fogelström med sin nya stockholmroman Minns du den stad, såld i 65.000 exemplar. Sedan följde som så många gånger tidigare deckarförfattarna Maria Lang och Stieg Trenter (men deras bästa tid var över) och kåsörerna Cello och Kar de Mumma. Nytt var dock att Tage Danielsson efter ett par böcker, som kanske var för studentikosa för en stor publik och som sålt ganska måttligt, nu fick en stor framgång med Sagor för barn över 18 år. Längre ner på den officiella listan fanns Herbert Tingsten, Pär Lagerkvist och Sara Lidman. Pocketböckerna hade nu i Sverige fått ett gediget fäste och flera nummer gick ut i upplagor om 100.000 ex. Allra störst intresse väckte Lars Görlings 491, den sålde som pocketbok i smått otroliga 315.000 exemplar. Där ser man vad publicitet och medial uppståndelse kan betyda; personligen tyckte jag de litterära kvaliteterna var högst måttliga.

 

Kanske inte det största året för blivande klassiker

Det är få av titlarna i 1964 års produktion som känns som bestående klassiker. Men PO Enquists Magnetisörens femte vinter, Lars Forssells skådespel Galenpannan och Gunnar Ekelöfs Om hösten har kanske stått sig. Och Göran Palms diktsamling Världen ser dig problematiserade diktarens roll i världen och har i alla fall blivit ihågkommen för några rader

 

                                       Jag står framför havet.

                                       Där är det.

                                       Där är havet.

                                       Jag tittar på det.

                                       Havet. Jaha.

                                       Det är som på Louvren.

 

Av översättningarna stod två i särklass bland mängden av underhållningsromaner. Dels kom första bandet ut av Gunnel Vallquists översättning av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det var väl på tiden, drygt 50 år efter första utgivningen. Jag minns att jag - ivrig att försöka hitta storheten i det skrivna - kämpade länge med första delen, beundrade barndomsskildringen och hur kombinationen av lindblomste och madeleinekaka fungerade som framkallare av undanträngda minnen, men kom aldrig vidare i de andra delarna av sjubandsverket.

 

Hemingway, Göran Palm och Tage Danielsson. Blandad men läsvärd kompott. Tage Danielssons mest berömda saga, den om Karl-Bertil Jonssons julafton skrevs även den 1964, men var inte ursprungligen inkluderad i Sagor för barn över 18 år utan gavs ut som en separat julhälsning från förlaget Wahlström & Widstrand.

För mig personligen var Ernest Hemingways En fest för livet en betydligt större läsupplevelse. Den utgavs i svensk översättning samma år som den postuma engelskspråkliga upplagan, tre år efter författarens självmord. Boken är baserad på dagboksanteckningar från Hemingways år med sin första hustru i Paris på 1920-talet och ibland är det så att böcker också söker sina läsare. Nygift, omsorg om den lilla familjen, de enkla villkoren, i början av karriären, lusten men samtidigt mödan att skriva, jag kände igen mig

 

Jag arbetade alltid ända tills jag hade fått något klart och slutade alltid när jag visste vad som skulle hända härnäst. På det sättet var jag säker på att kunna fortsätta nästa dag ... Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening. Skriv den sannaste mening som du känner till. Så till slut brukade jag skriva en enda sann mening och sen fortsätta med den som utgångspunkt. Då blev det lätt för det fanns alltid en sann mening som jag kände till eller hade läst eller hade hört någon säga.

 

Men det fanns annat som också småningom visade sig hålla för omläsningar. John le Carrés första riktigt betydande spionroman Spionen som kom in från kylan kom nu i översättning och flera av Raymond Chandlers deckare kom i nya upplagor.

 

Böcker som vållade debatt

Ett par böcker som orsakade våldsamma reaktioner i press och media var Ingemar Hedenius Om dödshjölp och Lars Ullerstams De erotiska minoriteterna. Båda var tidigt ute med inlägg i frågor som fortfarande föranleder hetsiga diskussioner. Spionen Stig Wennerström hade gripits vid midsommar året innan och nu publicerades rapporter både från en juristkommission och från en parlamentarisk nämnd, snårig men spännande läsning. Femtio år efter första världskrigets utbrott kom Jan Olof Olsson ut med första delen 1914 av sin trilogi om kriget. I år har Peter Englund uppmärksammat 100-årsminnet av samma händelse med en bok med samma titel.

 

Ytterligare en skrift som under 1964 vållande ett betydande hallyballoo var 140 läkares hemställan till Konungen om åtgärder för färstärkt karaktärsfostran m.m. Med ett halvt sekels distans får man väl se detta som en sista krampryckning från delar av det mörkblå konservativa etablissemanget; det skriften främst riktar sig mot är kulturradikalismen, införandet av sexualundervisning i skolorna (borde enligt författarna döpas om till "familjekunskap") och den allmänna slappheten och lössläpptheten hos ungdomen.

 

Läget är alarmerande ... den tilltagande promiskuiteten är ett av många tecken på en fortskridande moralisk och andlig nedgång ... den ödesdigra förvirringen i tankesätt och livsföring på det sexuella området sammanhänger med upplösningen av personlig och samhällelig disciplin över huvud taget. Kaotiska förhållanden mellan könen hota samhällets vitalitet och hälsa och äro därför ingalunda individernas ensak. Sociologiska och historiska undersökningar ha visat att det finnes ett tydligt samband mellan, å ena sidan, kulturernas uppgång och förfall, och å den andra, fasthet och löslighet i det sexuella förhållningssättet.

 

Ytterligheterna möttes i bokfloden 1964. De 140 läkarnas "hemställan till Konungen", katalogen till Moderna museets utställning Amerikansk pop-konst: 106 former av kärlek och förtvivlan (inköpt för 5 kr, idag saluförd på nätet för det 100-dubbla priset) samt Ullerstams bok om erotiska minoriteter, utgiven på Zindermans förlag i Göteborg.

Annan läsning

I min egen värld fick några andra böcker stor betydelse. Inför den första av många försommarresor till Gotland köpte jag den nyutkomna Johannes Lids Norsk og svensk flora med teckningar av hans hustru Dagny Tande Lid. Den blev sedan en mångårig följeslagare i de floristiska övningarna. På våren hade Pontus Hulthén på Moderna museet i Stockholm blivit riktigt varm i kläderna och producerade den uppmärksammade utställningen Amerikansk pop-konst: 106 former av kärlek och förtvivlan. Alla var där och imponerades och förvirrades, så även jag vid ett stockholmsbesök. Det var första gången Jim Dine, Roy Lichtenstein, Claus Oldenburg och Andy Warhol presenterades för en svensk publik. Hela hösten 1964 läste jag en kvällskurs i ryska på universitetet, men kom tyvärr aldrig längre än till enkla meningar och viss läsförståelse, jag har dock kvar Steinitz Lärobok i ryska och mina ryska lexika, någon gång har de väl kommit till användning.

 

Mycket göteborgsanknuten litteratur utkom inte detta år. Kjell Hjern gav dock ut en "bilderbok" i stort format med titeln Ett svunnet Göteborg och Eva von Zweigbergk och Björn G. Breitholtz en något mindre text-och-foto-bok Litet Göteborgsalbum. Claes Krantz bidrag till julhandeln hette detta år Hemma vid havet. Den var dock till största delen en återutgivning av två tidigare bohusböcker. Möjligen kan man också notera att Peter Heimann, debattglad kirurg på Sahlgrenska, gav ut en liten bok med titeln Bättre sjukvård.

Misshaglig minnesplatta

Göteborgska inskriptioner 5

Om missförhållandena på svenska barnhem under åren kring mitten av 1900-talet har åtskilligt förekommit i press, radio och TV på senare år. Många tidigare barnhems- och fosterhemsbarn har trätt fram och berättat om övergrepp, misshandel och andra former av vanvård. Som en följd härav startades intresseorganisationen Samhället styvbarn. Detta ledde i sin tur till att en statlig utredning tillsattes, Vanvårdsutredningen, som avgav sitt betänkande 2011. Den efterföljande Upprättelseutredningen föreslog att vanvårdade skulle ersättas ekonomiskt och i november 2011 lämnade regeringen vid en särskilt  ceremoni en offentlig ursäkt till de drabbade.

I Göteborg har mycket av vanvårdsdiskussionen handlat om förhållandena på Vidkärrs barnhem, beläget i östra delen av staden, invigt av stadsrådet Gustav Möller 1935 och nedlagt 1976. En bra sammanfattning av detta barnhems tillkomst och historia och  vittnesbörden om förhållandena på hemmet har lämnats av etnologen Magnus Berg i boken Ett ömmande hjärta. Här skall inte mer sägas om den bedrövliga historien, det hittills sagda och skrivna talar sitt eget tydliga språk. Endast en till synes obetydlig, men i sitt sammanhang och för de drabbade väsentlig detalj i sammanhanget skall tas upp.

Margareta Ryndels skulptur
1988 lät staden - med medel från Charles Felix Lindbergs donationsfond - på platsen för entrén till Vidkärrs barnhem placera en liten skulptur Ensam på ett fyrkantigt halvmeterhögt fundament. Skulpturen föreställer i stiliserad form ett litet barn, sittande på huk i ena hörnet med armarna tätt mot bröstet. Det är en rörande bild av barnets utsatthet och säkert skedde utplaceringen av skulpturen i god avsikt. Konstnären var den göteborgska skulptören Margareta Ryndel (1920-1996), som är representerad med flera arbeten i stadsmiljön.

Det bekymmersamma är den minnesplatta, som fästes på fundamentet och hade texten

UNDER ÅREN 1935-1976

HAR MÅNGA BARN MÖTT KÄRLEK

OCH OMTANKE PÅ VIDKÄRRS BARNHEM

OCH FÅTT EN GOD START I LIVET

 

Inskriptionen väckte sorg och vrede och upplevdes av många av de berörda som ett grovt hån. Ganska snart blev den föremål för diskussion, där bland annat Samhällets styvbarn 2004 krävde att den skulle tas ner. Så skedde också på initiativ av Park- och naturförvaltningen; men Kulturnämnden ansåg annorlunda och satte ånyo minnesplattan på plats. Vilket inom kort ledde till att plattan en gång till försvann, förmodligen nedriven av en privatperson, och i flera år efter det har den varit "försvunnen". Sedan ett par månader pågår en utställning på Stadsmuseet i Göteborg om Vidkärr och barnhemsbarnen och lagom till dennas öppnande dök plattan upp igen och kan nu beskådas på utställningen.

 

Till historien hör att Samhällets styvbarn har krävt att staden ersätter den ursprungliga minnesplattan med en ny, bärande nedanstående text. Så har dock ännu inte skett.

GÖTEBORGS STAD BER BARNHEMSBARNEN

PÅ VIDKÄRR OM URSÄKT

FÖR DEN VANVÅRD OCH DE ÖVERGREPP

SOM MÅNGA UTSATTES FÖR

UNDER SIN VISTELSE PÅ BARNHEMMET

 

Utställningen på Stadsmuseet sammanträffar historien om inskriptionen på platsen för gamla Vidkärrs barnhem med orden "Kampen om en textplatta blev en kamp om rätten till historien".

 

Margareta Ryndels skulptur en kulen novemberdag 2014.
Då och då får det lilla hukande barnet sällskap av blommor och tända ljus.
Till vänster plattan med uppgift om skulptör och donator, till höger ses märken
efter den borttagna minnesplattan.

Magnus Berg: Ett ömmande hjärta, 2013.
Patrik Nyberg: Omstridd skylt togs ned - och sattes dit igen. - Göteborgs-Posten 2007-10-23.
Bengt Sändh: Barnhemsungar, 1991.