Boksamlarbloggen åter igång

Ja då kör vi igång igen då. Eller vad man ska säga. I nästan nio månader har jag inte mäktat med några nya inlägg, bloggen har verkligen stått still. Och det är inte bra: en blogg skall inte stå still, då tappar man säkert läsare. Och den som skriver kommer dessutom ur rytmen, och motståndet att återuppta bloggandet igen bara ökar. Till min glädje kan jag dock konstatera att en och annan hört av sig under stillaståendet med mestadels glada tillrop: uppmuntrat till nya inlägg, givit tips på ämnen att belysa och undrat om man blivit död eller vad.

Kombinationen av relativ ohälsa, alltför många andra åtaganden med deadline och resor hit och dit har dock krävt sin tribut, samtidigt som det går att konstatera att det var lättare "förr" att hålla många bollar i luften. Någon gång kunde man ju till och med vara på två platser samtidigt.

Bokhistoria i Sachsen
I början av oktober hade jag i alla fall möjlighet att följa med Wargentinsällskapet på en mycket givande bokhistorisk resa till Sachsen (eller kanske man skall säga Nieder-Sachsen), med den outtröttlige Christian Irhammar som väl rekognoscerad och påläst "Reiseleiter". Med Wolfenbüttel som replipunkt reste vi runt i omgivningarna och besökte bibliotek, kyrkor och kloster. Vi fick ta del av en - mestadels till katolska kyrkan - anknuten högkultur, som frambringat nästan ofattbara skatter, tusen (!) år gamla. Handskrivna illustrerade manuskript, broderade mäss-skrudar, underbara arbeten i silver och guld. Vad gjorde vi i Sverige för tusen år sedan?

De medeltida välbevarade banden står på rad i det lilla Marktkirchenbibliothek i Goslar
 och från visningen av biblioteket i "Museum der deutschen Erklärung" i Halberstadt.

Ett av de mest imponerande biblioteken - och den kanske mest genomarbetade visningen - vi fick vara med om var på Universitätsbibliothek Clausthal, halvvägs upp i Harzgebirges skogar, där man framför allt bedriver undervisning och forskning i gruvbrytning och metallurgi. En stor andel av studenterna är från utlandet, främst Kina. Men här fanns bokliga skatter inom alla ämnesområden!

Från visningen av universitetsbibliotheket i Clausthal. T h den första tryckta koranen, Hamburg 1694.

Vi fortsatte småningom till också Hildesheim, där vi besåg både Dombibliothek, domens makalösa skattkammare och den enligt uppgift 1000-åriga rosen, som växer utanför domkyrkokoret och som hållits vid liv både under andra världskrigets härjningar och många köldnätter. De olika grenarna var till och med försedda med årtal. I Wolfenbüttel besökte vi både det berömda Herzog August Bibliothek och Lessinghaus. Efter en avvikelse till närbeläget bränneri med avsmakning och inköp av starka drycker guidades vi även runt på Schloss Corvey, varifrån enligt uppgift Ansgar utgick i sitt nordliga kristnande. Slottskyrkan är världsarv och biblioteket imponerade kanske mest genom sin fantastiska kollektion av välfyllda bokskåp (där vi dock tyvärr inte fick botanisera på egen hand).

Hemresan gick med buss via ett regnigt Berlin, där vi ändå hann med besöka det nu 20 år gamla men för många ändå nya Denkmal sur Erinnerung an die Bücherverbrennung. Det är alltså ett minnesmärke över det bokbål som nazisterna igångsatte 10 maj 1933, då 20.000 böcker, främst av judiska författare brändes. Minnesmärket innehåller i ett underjordiskt utrymme tomma bokhyllor med plats för lika många böcker. Det är inte tillgängligt, utan kan endast iakttas via en glasplatta i stenläggningen utanför operan vid Unter den Linden.

Nazisternas bokbål 1933 och minnesmärket, som är utfört av den israeliska konstnärinnan Micha Ullman,

utanför Berlinoperan vid Under den Linden. Det invigdes 1995.

Läst under tiden
En hel del nyutkommen Göteborgslitteratur har dykt upp de gångna månaderna. Bland det jag särskilt fastnat för finns Ninni Trossholmens bok Arvid Bjerkes Utbynäs - bilder, minnen och berättelser. Ninni är etnolog, om än numera något pensionerad, men fortfarande aktiv. Hon har tidigare skrivit om Utby, men här fokuserar hon särskilt på arkitekten Arvid Bjerkes och hans farbror Anders Mattssons insatser som villabyggare i senjugendstil. Boken är arkitekturhistoria, men handlar också mycket om människorna i husen. Fint producerad bok.

Också Urban Rydins bok Bröderna Röhss har varit rolig att studera. Författaren är ättling till den ogifte Wilhelm Röhss, som hade en långvarig utomäktenskaplig förbindelse med Amalia Rydin. Han har tidigare mest utgivit av trycket skrifter om beskattning av fåmansföretag, men här föreligger en läsvärd, spännande och mycket väl dokumenterad skildring av bröderna Röhss, deras affärsverksamheter och donationerna till Göteborgs stad. Mycket värdefull information!

Slutligen måste nämnas en bok, som inte är faktabaserad utan en rejäl skröna, men en mycket underhållande sådan, Tomas Arvidssons Blåst på sommarvind. Tomas är gammal hvitfeldtare, student 1964, under sin aktiva karriär både tidningsredaktör (Östra Småland, Barometern) och värmländsk TV-chef, numera "fri skribent". Vi var några stycken som i förra veckan, på Hvitfeldtskas kamratförenings höstmöte, hade tillfälle höra honom berätta om sina minnen av skoltiden och hur han under en morgonbön för nu många decennier sedan fick idén till bokens intrig. Det handlar alltså om hur Carl Larssons väldiga målning (3 x 11 meter) i Hvitfeldtska gymnasiets aula blir stulen och förvecklingarna kring stöld och uppklarning av stöld. Mycket medvetet utan inslag av det överdrivna våld, som annars präglar dagens deckare. Den gamle studierektorn Jan Bertilsson är inte längre huvudperson, som han var i böckerna från 1970-talet, Enkelstöten, Dubbelstöten med flera, men hans bror, Björn Bertilsson, pensionerad läkare, förekommer i historien.  Trevlig läsning och mycket inslag av lokalfärg från skolan på 1950/60-talet, lärarna och vaktmästaren, som vi alla kände och var rädda för, men som í varje fall jag aldrig känt som "Dynamit-Olsson". Vi sa bara Olsson, han med nyckelknippan, han som stängde läroverkets stora port på slaget klockan åtta. Då gällde det att vara innanför!

Göteborgskännare har gått bort
Efter lång tids kämpande med sjukdom har Ove Drejenstam helt nyligen gått bort. Ove var kontinuitetsbevarare i Göteborgianagruppen, han var den ende som hade deltagit i den gamla gruppen redan för 20 år sedan eller mer. Han var en stor kännare av Göteborgslitteraturen, han hade kunskap både om böcker och samlare. Han var försynt och skröt inte med sitt vetande, men han vill gärna att det skulle bli rätt och riktigt. Särskilt klappade hans hjärta för Västra Frölunda, i dess hembygdsförening var han mångårigt aktiv och såg länge till att det kom ut nya skrifter minst en gång om året. Också i Bohusläns hembygdsförbund verkade han på senare år och hjälpte till med tidningen Bohusarvet. Vi är många som kommer att sakna Ove framöver, hans kloka kommentarer och den trivsamhet han spred omkring sig.

Kungliga autografer i Göteborg

Göteborgska inskriptioner 8

Jag vet inte hur gammal traditionen är att kungliga personer, i samband med invigningar och ceremonier av annat slag, ristar sitt namn i anslutning till det invigda föremålet. I varje fall för Göteborgs del torde ingen konung före Oscar II ha gjort någon sådan notering. Oscar gjorde det dock på åtminstone två platser, dels på en av pelarna i valvet vid entrébyggnaden till Kvibergs kaserner (där kansli och officersmäss var inrymda), dels på Sahlgrenska sjukhuset.

Fyra kungar på samma ställe
Valvet som omger entrén till Kviberg är tämligen unikt, då där faktiskt finns inristade namnen på våra fyra senaste regenter - Oscar II, Gustaf V, Gustaf VI Adolf och Carl XVI Gustaf. Oscar II satte dit sitt namn i anslutning till att Göta artilleriregemente (blivande A2) flyttade ut från den gamla artillerikasernen på Kungshöjd till de nya kasernerna vid Kviberg 1895. Gustaf V skrev sitt namn 1914, Gustaf VI Adolf 1951 och Carl XVI Gustaf 1980 (men då hade A 2 lagts ner och kasernerna tagits i bruk av luftvärnsregementet Lv6).

 

Entrévalvet till kanslihuset på Kvibergs kaserner med de fyra kungliga namnteckningarna (till vänster
Gustaf 1914, Gustaf Adolf 1951, till höger Oscar 1895 och Carl Gustaf 1980). Därunder t v skriver
Gustaf V sin namnteckning och t Carl XVI Gustaf sin (bilderna ur Lv6 50 år). 

Kungliga besök på Sahlgrenska sjukhuset

När det var dags att inviga "det fjärde" Sahlgrenska sjukhuset på sin nya - och som det vid den tiden säkert tedde sig ganska avlägsna - lokalisation i Änggårdsbergen, tillkallades konung Oscar II för att

"inmura slutstenen". Detta skedde den 24 augusti 1899. Hundra år och några månader senare gjorde kung Carl XVI Gustaf sjukhuset den äran, den 2 december 1999.

 

 

Under mellantiden hade dock såväl Gustaf V som Gustaf VI Adolf fått möjlighet att fästa sina namn på andra byggnader i sjukhuskomplexet. Gustaf V:s namn finns på en platta vid entrén till Jubileumskliniken, som tillkom med medel, som samlades in till konungens 70-årsdag 1928 och som invigdes 1943. Sexton år senare, på hösten 1959, var det dags att ta Centralkomplexet i "det femte" Sahlgrenska sjukhuset i bruk. Den gången var det Gustaf VI Adolf som fick förrätta invigningen och i samband därmed skrev han sin eleganta autograf invid stora entrén. För ovanlighetens skull fick då även drottning Louise få med sin - något blygsammare - signatur.

 

 

Gustaf VI Adolfs namnteckning finns också på en marmorplatta i det som idag är Aeroseum, men som vid det aktuella tillfället (15 maj 1955) var den nya berghangaren för dåvarande Göta flygflottilj (F 9) på Säve.

 

Gustaf V i farten

"Gamle kungen", som vi säger som uppnått mogen ålder, dvs V-Gurra, skrev sitt namn på ytterligare minst två platser. En är välkänd och flitigt återgiven, nämligen minnesstenen vid Kallebäcks källa, jag har tidigare berört den i ett inlägg (2014-11-16), den andra inte så lätt observerad, där den sitter på bergväggen bredvid trappan, som leder upp till gamla Navigationsskolan. Trappan kallas idag för Gunnar Carlssons trappor, till minne av skeppsredaren , chefen för Transantlantic mm, Gunnar Carlsson (1887-1967). Det som är lite egendomligt är att namnteckningen inte är åtföljd av varken datum eller anledning till inskriptionen. Det bara står Gustaf i karakteristisk stil på bergväggen. Att den skulle ha ristats i samband med någon invigning av Navigationsskolan föreföll rimligt, och med hjälp från Per M kan konstateras att det var om- och tillbyggnaden 1915-1916, som var anledning till kungens besök. I GHT den 8 juli 1918 beskrivs kungens besök och hans rundvandring i de nya lokalerna. "På vägen ner från skolan mot Magasinskvarteren ritade konungen sitt namn på en bergvägg av Kvarnberget, varefter konungen avreste hyllad av de församlade".

 

Till vänster Gustaf V i färd med att rista sitt namn på sockeln till minnesstenen vid Kallebäcks källa 1937, en liten kudde kan vara bra att sitta på när man är 79 år. I mitten trappan upp till f d Navigationsskolan (Gunnar Carlssons trappor). En pil markerar kung Gustafs namnteckning, som synes till höger.

Palmhuset

Den färskaste kungliga autografen återfinner vi i Palmhuset på Trädgårdsföreningen. Förmodligen när Palmhuset invigdes efter renoveringen 1986 var kung Carl Gustaf och drottning Silvia på besök, som framgår av den lilla minnessten, som ligger strax innanför entrén.

 

Så summerar vi de kungliga göteborgska autograferna kommer vi fram till följande

                Oscar II - 2 (Kviberg, Sahlgrenska)

                Gustaf V - 4 (Kviberg, Jubileumskliniken, Kallebäck, Navigationsskolan)

                Gustaf VI Adolf - 3 (Kviberg, Centralblocket Sahlgrenska, Säve)

                Carl XVI Gustaf - 3 (Kviberg, Sahlgrenska, Palmhuset)

 

Det är mycket möjligt att fler namnteckningar/inristningar finnes, om någon kan komplettera min lista är jag tacksam för besked. Jag trodde länge att Oscar II hade satt sitt namn någonstans på det som kallas Oscar II:s fort vid Käringberget, men enligt sakkunniga på området finns ingen sådan inskription. Och kronprinsessan Victoria har - såvitt känt - ännu inte ristat sitt namn någonstans i Göteborg. Däremot har faktiskt den norska kronprinsessan Mette-Marit för ett par år sedan lämnat sitt namn på en sten utanför Norska kyrkan på Skånegatan

 



Scouting for boys och Ebbe Lieberath

En sensommardag några år in på förra seklet befann sig gymnastikdirektören vid Högre latinläroverket i Göteborg, Ebbe Lieberath, på en ångbåtstur i den bohuslänska skärgården, någonstans norr om Marstrand. Han har själv berättat vad som hände

I ångarens folktomma salong, där jag satt och slöade en stund mellan saltduscharna ute på däck, fick jag händelsevis fatt i en brun häftad bok på engelska, Scouting for boys, av Baden-Powell. Som renodlad göteborgare och alltså "engelsman" av övertygelse kände jag mycket väl till Baden-Powell, vilkens bragder under boerkriget kommit mitt unga knekthjärta att klappa hårdare än vanligt. En bok av den mannen! Adjö med all beundran för det oändligt sköna Kattegatts vågor! Jag läste och läste, glömde kaffet och det urgamla wienerbrödet, som åkte fram och åter på salongsbordet - jag bara läste. Detta var just det grepp om pojkarna, som jag längtat efter att finna! ... Helt kort efteråt ringde min bokförläggare Erik Åkerlund med anmodan att översätta en bok åt honom - Scouting for Boys!

Om Baden-Powell (1857-1941) kan man skriva mycket, mest känd är han dels för sin ledning av försvaret av staden Mafeking 1899-1900 mot överlägsna motståndare under boerkriget, dels för att han i samband därmed etablerade en kår av kadetter (pojkar i yngre tonåren) för att inom befästningarna arbeta med transporter, kommunikation och rekognoscering = scouter. För att göra en lång historia kort kan man säga att ur detta kom småningom Baden-Powells initiativ till och livslånga engagemang för scoutrörelsen.

Medlemmar av kadettkåren i Mafeking 1899 (från Wikipedia).

Lieberath och scouting
Om Ebbe  Lieberath (1871-1937) kan man också skriva mycket. 1909 hade han varit verksam som gymnastiklärare vid Östra Real i Göteborg i tre år och vid Gamla Latin i fyra år, han var också kapten vid Västgöta regemente. Kontakten med Baden-Powells bok blev en klockren träff, väldigt mycket däri stämde med hans egen syn på hur ungdomen (erkannerligen unga män, det skall sägas) skulle "uppfostras" eller kanske snarare stödjas och stimuleras på vägen in i vuxenlivet. Hans översättning av boken kom ut 1909. Undertiteln är talande: En handbok för öfning i god medborgaranda.

Om man en gång varit scout (för min del dock inte mer än något år) så känner man igen det mesta. Här finns informationer om vad en scout är, hur han skall vara, om scouthälsningen, uniformen och scoutlagen. Och i övrigt förstås väderlekskunskap, signalering, knutar, lägereldar, spårning, smygjakt och livräddning. Kanske något mer vid sidan av det idag politiskt korrekta ter sig avsnittet om Enskildheter hos människor.

Att i hemlighet iakttaga människor och kunna läsa deras karaktärer och tankar, är af största betydelse i handel och affärer, i synnerhet för ett bodbiträde eller säljare, då han skall förmå folk att köpa saker, eller att afslöja en som ser ut att vara en svindlare ... Gången visar ofta hurudan karaktör en person har, t ex en bråkig och skräflig liten man, som rusar åstad med korta steg och stora armrörelser; den nervöse mannens brådskande ryckiga steg; luffarens långsamma, tölpiga gång; de lätta, raska, tysta stegen hos en scout osv ... Förvisso är den "tjuslock" som somliga ungdomar ha i pannan ett säkert tecken på dumhet. Ansiktets form är ett godt uttryck för mannens karaktär. Ni kan kanske angifva karaktären hos dessa gentlemän?

 

Baden-Powell framhåller hur viktig hållningen och gången är hos en äkta scout: "En tung slö hållning undertrycker alla de inre organen och hindrar dem att utföra sitt arbete ordentligt, och därför är en människa med dålig hållning ofta sjuk eller krasslig". Scouten bör verkligen öva sig i att gå på rätt sätt:

Minnesbilder av Lieberath
Det finns flera publicerade minnesintryck av Lieberath i rollen som gymnastiklärare på "Gamla Latin" och i samband med de första aktiviteterna i riktning mot en svensk scoutrörelse. Så skriver t ex Mauritz Nabbholt (student 1916) i en artikel "När scoutrörelsen kom till Sverige":

Han hade en enastående förmåga att förstå pojksjälen och ta pojkar på det rätta sättet. Hans både bokstavligt och bildligt raka uppträdande - han var en mycket ståtlig man och såg manligt bra ut - hans humor och glimten i ögat tilltalade pojkarna och de beundrade honom kolossalt ... Så småningom sipprade det ut att det var Baden-Powells "Scouting for boys" han höll på med att översätta ... Under en gymnastiklektion började Lieberath att berätta om denne märklige man och hans rörelse och vad den gick ut på och frågade om inte vi skulle vilja vara med på någonting sådant och bad oss i så fall komma till gymnastikhuset en viss afton och så var det ett gäng intresserade som hörsammade kallelsen ... därefter började vi lära oss slå en del knopar, tyda vissa tecken i skog och mark och väder för att sluta med att göra scouttecknet och svära scouteden "Alltid redo". Det hela var naturligtvis mycket både högtidligt och spännande för en liten 12-års grabb.

Ebbe Lieberath (till vänster) med Lord Baden-Powell vid ett scoutläger 1927.
Ur Elis Anderssons "hyllningsbok".

Lieberath försökte till en början komma på ett svenskt namn på scouting och närmast till hands var det ordagranna "spejarpojkar". Urban Ohlander berättar i en annan årgång av Gamla latinares årsbok om en nybliven scout, som iförd prydlig scoutuniform och bredbrättad hatt passerade "Feskekörka", varvid en medlem av den permanenta ledighetskommittén, på det för trakten karakteristiska idiomet,  uppmärksammade det nya inslaget i Fisktorgets fysionomi. Hans häpnad tog sig ett spontant uttryck: "Spejarepojkar! Ska i spionera på fesken?"

Bland många andra namnförslag fastnade man slutligen för Riddarpojkarna. Nabbholt anger att en tidning startades med namnet Riddarpojken, som skulle ha ingått som bilaga till veckotidningen Allt för alla. Sannolikt minns han dock i detta fall fel. Under en kort period utkom däremot tidningen Var redo som bilaga till Veckojournalen.

Tidningen Var Redo utkom med endast 15 nr under tiden juni-december 1910. UB Göteborg.

I första numret berättar Lieberath under rubriken "Riddarpojkarne i Göteborg" om hur intresset för scouting spred sig "med förfärande fart" bland ungdomar i staden och om det mödosamma arbetet att få igång en fungerande organisation:

Nu går allt sin gilla gång ... övningarna pågå dagligen, närhelst trupperledarna ha tid därtill, eller också arbeta patrullerna självständigt efter anvisning av truppledarne. Lördag eftermiddagar och söndagar äro i regeln alla trupper ute på öfning. Bönder, godsägare och villaägare i trakten rent av överbjuda varandra i vänlighet och tillmötesgående ... Organiserandet af kåren skedde efter följande grunder: 1) alla samhällsklasser tillsammans så mycket som möjligt; 2) patrullen är goda vänners och närmare bekantas egen sammanslutning.

Mycket av Lieberaths inställning måste ha varit revolutionerande vid den tiden och hans värderingar och arbetssätt skulle utan vidare kunna användas i ett modernt ledarskapsprogram, 100 år senare!

Författaren Lieberath
Den mångbegåvade gymnastikdirektören blev med åren också en etablerad och produktiv författare, främst av pojkböcker, där huvudpersonen (eller som det vanligen är huvudpersonerna) karakteriseras av de egenskaper och dygder, som Lieberath förknippade med scoutbegreppet. Som Ylva Blomqvist skriver

De (böckerna) hyllar den starka, friska, disciplinerade människan som kan skida fjorton mil och lyda order utan att blinka, på samma gång som de visar en värme och ömhet inför de svaga  och stor psykologisk finkänslighet. Modern pedagogik varvas med ett hyllande av traditionella värderingar.

Säkert blev det med åren ett trettiotal böcker, om vad Lieberath kallade "klämmiga pojkar", ett par romaner, men de flesta samlingar av korta berättelser. Det är mycket bus, mycket rackartyg, hävdande av manlighet, uppgörelser och slagsmål - men däremellan kan det bli förvånansvärt känslosamt. Man bryr sig om sina kompisar, sörjer med och stödjer den som har drabbats av sorg och man gråter tillsammans över oförrätter. "Ebbe Lieberath jämkar i scoutböckerna ihop den romantiske hjältens storslagna känsloutlevelser med den moderna nutidsmänniskans behärskning".

Den egna uppväxten
Man kan dock säga att det mest läsvärda av det Lieberath skrev - i varje fall för en nutida vuxen läsare - är hans minnen från uppväxtåren, Mina första femton år, utgiven 1930. Det finns stora paralleller mellan skildringen av hans egen uppväxt och hur han berättar om "klämmiga pojkar" i ungdomsböckerna. Den unge Ebbe var inget ljus i skolan, han hade dåliga betyg i det mesta utom gymnastik. Han berättar om livet i skolan, om sina kamrater och vad allt de hade för sig:

En särdeles omtyckt sport var att tråckla ihop käringar i trängseln så att de satt ihop som siamesiska tvillingar, när de sedan skulle gå åt vart sitt håll,

Lieberaths berättelse om sin uppväxt är samtidigt en göteborgsskildring så god som någon. Här finns olika miljöer, från Södra vägen, Getebergsäng, Pustervik och Liseberg, där familjen bodde i huset mittemot det som idag kallas "Värdshuset". Här trivdes den unge Ebbe och skildrar i lyriska ordalag omgivningarna och de många eskapaderna i naturen ut mot och förbi Delsjöarna. Pappan, som var tjänsteman och småningom överinspektör i Tullverket, var i mycket hans förebild och dennes syn på uppfostran och kamratskap mellan generationerna måste ha betytt mycket för att forma Ebbe Lieberaths egna värderingar och engagemang för ungdomen.

Det är få göteborgska memoarer som på ett så friskt och levande sätt skildrar sin tid, som Lieberaths Mina första femton år. Här är mycket som berättar hur livet levdes i en (kanske övre) medelklassfamilj de sista decennierna av 1800-talet, om miljön i staden och i synnerhet de lyckliga åren på Liseberg med omgivningar.

Guldmedaljören Lieberath
Det går inte att avsluta noteringarna om gymnastikdirektören, scoutrörelsegrundaren och författaren Lieberath utan att notera att han en gång i tiden också blev olympisk guldmedaljör. Det var vid "solskensolympiaden" i Stockholm 1912 och grenen hette förmodligen gruppgymnastik för herrar enligt Lings schema (eller liknande). Det hade börjat genom att Lieberath samlat några av sina bästa gymnaster på Latinläroverket, senare vid andra skolor i Göteborg och slutligen genom att "dammsuga" landet på förmågor till en trupp, som han själv tränade och sedan ledde i tävlingen. Dels var det ett massframträdande, men också en elittävlan för en grupp av 24 gymnaster. Konkurrensen var nog inte gigantisk, men den svenska truppen tilldelades i alla fall guldmedaljen. Och för en göteborgare är det särskilt värt notera att i truppen ingick också Pelle Bertilsson, senare efterträdare till Lieberath som gymnastikdirektör och kanske mest känd för sin stuga i Delsjöterrängen i östra Göteborg (se inlägg på denna blogg 2012-11-18).

Andersson, Elis: Ungdomens man. En bok om Ebbe Lieberath. Gebers, Stockholm, 1938.
Blomqvist, Ylva: Klämmiga pojkar. Fostran, ideal och modernisering i Ebbe Lieberaths scoutböcker. - Barnboken 1999, vol. 22/2, sid. 24-38.
Lieberath, Ebbe: Mina första femton år. Bonniers, Stockholm, 1930.
Lieberath, Ebbe: Spår som icke förskräcka. - Hågkomster och livsintryck, saml. 11. Uppsala, 1930, sid. 93-105.
Nabbholt, Mauritz: När scoutrörelsen kom till Sverige. - Gamla latinares årsbok1976, sid. 33-35.
Ohlander, Urban: Slottsskogen och några gamla latinare. - Gamla latinares årsbok 1975, sid. 59-61.
Puke, Margareta: Scoutings historia. Svenska scoutförbundet, Stockholm, 1982.

Servières läspulpet mm

Städar på en hylla längst ner i biblioteket, som verkligen innehåller diverse ting: astronomi, djuphavsforskning, krigets vardag, hur man fotograferar flickor, vägskyltars etnologi och medicinska motiv på frimärken. Också några böcker om teknik, som annars inte är min starka sida, och där bjuder sig ett något tummat exemplar av Gaston Tissandiers bok Vetenskapliga tidsfördrif eller Undervisning och lek från 1882.

 

Jag intresserar mig särskilt för kapitlet En vetenskapsälskares boning, som beskriver hur en fransk ädling, Nicolas Grollier de Servière (1596-1689), i Lyon ägnade sig åt att skapa de mest fantasifulla apparater och arrangerade dem i sitt hem till ett "cabinet", som vissa dagar i veckan hölls tillgängligt för "allmänheten". Den för en boksamlare kanske intressantaste konstruktionen var den roterande läspulpeten.

 

 

Tissandier skriver

 

På läspulpeten funnos hyllor, anbragta i omkretsen af ett stort hjul ... Förrän man börjar sitt arbete, läggas på pulpetens hyllor de böcker, som man anser sig för tillfället behöfva. Man sätter sig i en länsstol och läser i den bok, som ligger framför på hyllan; vill man se i en annan bok vänder man blott på hjulet, så får man den framför sig.

 

Nystar man vidare i denna uppslagsända visar det sig dock att Servière inte var först på banan. Redan 1588 hade en italiensk militärtekniker, Agostino Ramelli, publicerat Le diverse et artificiose machine del Capitano Agostino Ramelli och däri också presenterat sin version av bokhjulet. Han själv såg detta som "a beautiful and ingenious machine, very useful and convenient for anybody who takes pleasure in study, especially for those who are indisposed and tormented by gout". Gikt var ett stillasittandets gissel på den tiden

 

 

Nåväl, den gode Tissandier (1843-1899) var bland mycket annat kemist, metereolog, aviatör och äventyrare i största allmänhet. Tillsammans med några kompanjoner skall han 1875 med en varmluftballong ha nått den imponerande höjden av 8.600 meter. Bland övriga maskiner i vetenskapsälskarens hem rekommenderar Tissandier särskilt skrivmaskinen, den elektriska respektive den pneumatiska pennan, kopieringsmaskinen, kromografen och kampylometern. En jordglob, en stjärnvisare, olika typer av ur och räknemaskiner, en vattenbarometer - och inte minst en stegräknare bör också ingå i arsenalen.

 

Hvar och en, som gjort vetenskapliga exkursioner eller utflygter i allmänhet, vet nog, huru gerna man emellanåt önskar att något så när känna längden af den tillryggalagda vägen. Då man icke är i besittning af en noggrann specialkarta, på hvilken man i alla enskildheter kan följa den väg, man gått, och sålunda beräkna dennas längd, finnes icke något annat medel än att räkna det antal steg, man pått, för att komma från en punkt till en annan. Men detta är ett  tråkigt göra, och dessutom kan detta beräkningssätt blifva behäftadt med åtskilliga misstag, emedan vandrarens uppmärksamhet merändels vändes till omgifningarne eller är upptagen af vetenskapliga funderingar.

 

I synnerhet den tekniskt intresserade rekommenderas verkligen Tissandiers bok. Här finns plats för att återuppväcka många gamla försummade innovativa konstruktioner, t ex "den amrickanska simapparaten". Ett måste för varje välskräddad gentleman!

 

På bokhandelsdisk och nattduksbord för 50 år sedan (4)

Än en gång tillåter jag mig att - med hjälp av Wettergrens Julprogram och min egen gamla och prydligt maskinskrivna (hur kunde man ha så mycket tid då?) bokförteckning - återvända 50 år i tiden. Vad låg på bokhandelsdisken (sådana fanns ännu 1965!) och vad hamnade på mitt eget nattduksbord under året 1965?

Normalt sett brukade Wettergrens Julprogram summera det gångna årets bestsellers, vanligen var det årsboken När-Var-Hur som toppade, följd av storsäljarna Astrid Lindgren, Vilhelm Moberg, Stieg Trenter och Kar de Mumma. 1966 gav man dock upp försöken att rangordna storsäljarna, illustrerat av nedanstående kommentar:

Och visst, saker och ting var i begynnande upplösning: Rolling Stones spelade på Svenska Mässan, i augusti var det kravaller med långhåriga skolungdomar på Götaplatsen, mellanölet introducerades och Säröbanan lades ner. Det kändes nog att 1968 var i antågande. Men den stora sensationen i bokhandeln var alltså "detta egendomliga läsintresse" som kom i dagen, bl a med utgivandet av de röda kärleksböckerna. Det var Forsbergs förlag i Malmö som stod för lanseringen. Redaktör och flitig bidragsgivare var Bengt Anderberg. Den statliga censuren hade mildrats och tanken var nu att visa att även erotiska berättelser kunde ha litterär kvalitet. Redan under första året medverkade t ex PC Jersild, Göran Tunström, Svante Foerster, Anderz Harning, Loka Enmark och Carl Henrik Svenstedt - för att nämna några. Antologierna hette helt enkelt Kärlek 1, Kärlek 2, Kärlek 3 etc, och de såldes i stora upplagor. Men som jag minns det låg inte böckerna längst fram på bokhandelsdisken. De blev i alla fall utgångspunkten för en snabb utveckling av kommersiell erotik. Det följde flera andra liknande serier, t ex Sänghästen, och motsvarande utveckling sågs också när det gällde veckopress och film.

Skrönor
Men i 1965 års bokutgivning fanns förstås verk av högre litterär kvalitet. Och för mig var det de fantastiska berättelsernas år. En väldigt häftig läsupplevelse var PC Jersilds genombrottsroman Calvinols resa genom världen, en helt sanslös skröna, mycket underhållande. Den litterära termen var väl pikareskroman. Särskilt munter var den satiriska akademiska avhandlingen Om de akustiska mikroberna, i synnerhet för oss som i Göteborg vid just den tiden höll på med att på olika sätt parodiera det akademiska livet, liksom andra högtravande samhällsordningar, i spex, revyer och ordenssällskap. Jersilds framställning hade en omisskännlig studentikos jargong = vetenskaplig rappakalja:

De akustiska mikrobernas inaktiva vilostadium, teckenorganismerna, kan studeras med otaliga metoder. De är utomordentligt tacksamma att kultivera; man kan odla dem på snart sagt vilket substrat som helst: papper, papyrus, pergament, sten, trä, lera etc. ... För att överföra teckenorganismerna till deras aktiva form, de akustiska mikroberna, har hittills fordrats ett värddjur, vilket i så gott som alla fall varit människan. ... En direkt överföring av den inaktiva teckenmikroben via phonografen till en aktiv akustisk mikrob har ännu inte lyckats, även om försök har gjorts att direkt på membranen eller rullen rista eller fotografiskt kopiera teckenorganismer.

Också Sven Delblancs bok Homunculus är en sorts skröna eller burlesk eller fantasi eller förfärlig historia eller vad man ska kalla det. Politisk satir. Jag hade aldrig läst något liknande men hade mycket nöje av den. Jagad av utländska agenter håller Sebastian på med sina experiment, i syfte att framställa en liten människa, en homunculus

Batterier av flaskor. lerkrus och glaskärl med fosfor, kvicksilver, väteperoxid och fettsyra. papplådor och bruna påsar med järn, svavel, kalk, pulvriserat kol. Badkaret var till hälften fyllt av en trög, rödbrun vätska. En elektrisk doppvärmare nedsänkt i vätskan, den svarta sladden ormade sig över kanten och ut över golvet i en slinga. En mättad, nästan kväljande lukt av jord och kompost. Sebastian lyfte badkarstermometern, drypande av fet, rödbrun vätska. Trettisju och två. Det får duga. Är allting redo? I natt. Här. Nu. Jag måste lyckas. Darrande strök han eld på en tändsticka ...

Att Fritiof Nilsson Piraten var en mästare på skrönor var ju vid det här laget väl dokumenterat. Nu kom han ut med Millionären och andra historier. Här dyker patron Esping, bocken i örtagården, upp på nytt, liksom Jakob bokhandlare men också nya burleska personager. Piraten alltid nöjsam läsning.

För övrigt kan noteras att en annan mästare på skrönor, Torgny Lindgren, faktiskt debuterade detta år, men inte med några berättelser om västerbottniska särlingar utan med en liten diktsamling med titeln Plåtsax, hjärtats instrument, som jag inte tror många lade märke till då och knappas uppmärksammat senare heller.

Gunnar Ekelöf inledde detta år sin märkliga svit av diktböcker, inspirerade av bysantinska myter, med Diwan över fursten av Emgion. Minns den som en stark läsupplevelse, men mycket av undertexten gick mig nog förbi.

Annan läsning
Ja, 1965 var också ett år som för denne skribent innebar införskaffande av boktitlar som Vad skall barnet heta?, Lisa Larssons Heminredning och lite längre fram på året Benjamin Spocks Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran. Spock var definitivt ett stort stöd för nyblivna föräldrar.

En märklig romanserie inleddes också detta år, Maj Sjöwalls och Per Wahlöös samhällskritiska deckare - eller som de själva rubricerade dem: polisromaner - med kriminalassisten Martin Beck och hans kollektiv av medhjälpare i huvudrollen. Den första boken hette Roseanna och följdes av nio andra under en tioårsperiod. Det var en härlig tid! Och en helt ny era, fjärran från Stieg Trenter och Maria Lang, vars pusseldeckare i nästan två decennier dominerat den svenska deckarmarknaden.

Bland övriga minnesvärda läsningar kommer jag särskilt ihåg Leonard Cohens Älsklingsleken, som kom direkt som pocketbok. "Karriären" som romanförfattare tog dock i praktiken slut när han 1967 släppte sin första LP Songs of Leonard Cohen.

Göteborgiana
Jämfört med dagens produktion av göteborgsböcker var det inte många titlar i bokhandeln som rörde staden eller västkusten. Men Harry Hjörne gav ut sina memoarer Äventyr i tidningarnas värld och Maja Kjellin, som vid denna tid var mycket produktiv gav ut Kvarteret Kommerserådet och en bok om Wijkska och Wernerska villorna. Algot Mattsson redigerade historiken över Broströmskoncernen, Tre generationer på sju hav.

Men den i särklass vackraste västkustboken detta år var Arne Gadds Kust i väster, charmerande text och kongeniala teckningar och akvareller. Gadd hade tidigare givit ut ett par småböcker om båtar, människorna ombord, kust och hav och han skrev också artiklar i samma ämnen för GHT. Bonniers hade uppmärksammat hans arbeten och givit honom i uppdrag att skriva en bok om västkusten. I Författaren själv (1993) skriver Gadd om sig själv (i tredje person)

Året närmast efter sitt avhopp från sin anställning - han var då i 40-årsåldern - ägnade han åt den stora bok om Bohuskusten som han i många år hade drömt om att göra. Den skulle ge en uppfattning om landskapet i dess av havet skapade särart, dess flora och fauna, dess historiska bakgrund, dess människor och deras samhällen och näringsfång och inte minst hur de påverkades av havets omedelbara närhet. Resultatet blev Kust i väster.

Jag tycker man tveklöst kan säga att han lyckades väl. Och de följande 10-15 åren kom - ofta lagom till julhandeln - nya böcker av hans hand, om Bohuslän, Göteborg och människor och miljöer han mött där. Allt skrivet och tecknat i en personlig, rofylld, reflekterande stil

Stävprydnad från ångaren Göteborg. Ur Arne Gadds Kust i väster.

Helsning till Göteborg

Träffade nyligen på ett litet fyrsidigt häfte med titeln Helsning till Göteborg den 14 Juni 1869. Det innehåller förutom titelsidan endast en fyra strofer lång hyllningsdikt, som i tämligen svulstiga, högstämda men för tiden karakteristiska vändningar hyllar Göteborg. Bättre stad finns inte! Eller i varje fall fanns - för den uppsalastudent som nu återsåg fädernestaden. Så här kunde det låta:

            I Göteborg, på Vesterhafvets strand
            Der tryggt det gamla Göta lejon hvilar
            ...
            Hur stolt, hur skön i sommarsolens glans
            Du bär, o Göteborg, behagets stämpel!
            Och dina parker vira grön en krans
            Omkring palatser, monument och tempel.
            ...
            Hell Göteborg! En heder för vårt land,
            En mönsterstad - ett hem för idogheten.
            Här sluter rikedomen ej sin hand,
            ty den förenas skönt med gifmildheten.
            Och uti vetenskapens fria stat
            Du står i spetsen såsom maecenat
            Och ömt du vårdar konstens helga flamma.
            Hell Göteborg! Gå framåt som förut
            Och hvila ej på lagern en minut -
            Blif mer, blif större, men ändå detsamma!

Hyllningsdikten är undertecknad Ludv. Essén, ett för mig tidigare helt okänt namn. Av versen framgår att den tillkommit med anledning av ett besök i staden av - förmodligen - studenter från Uppsala: "Ifrån den strand, som smeks af Fyris våg/Från Odins gamla lund, så rik på minnen/vi dragit ut på fredligt vikingtåg". Efter lite letande visar det sig att författaren, Ludvig Essén, var född 1847 och uppvuxen i Göteborg. Efter avslutad juridisk utbildning i Uppsala och tingstjänstgöring återkom han till Göteborg där han sedan under ett par decennier verkade i ledande juridiska positioner. Han blev stadsnotarie 1884 och ett år senare justitierådman. Han gjorde sig känd som "en synnerligen begåvad och framstående jurist". Vid sidan av sin domartjänstgöring verkade han som sekreterare i flera kommunala styrelser och nämnder och han var under drygt 10 år lärare i handelsrätt och stadskunskap vid Handelsinstitutet. Under ett par år var han också Göteborg representant i Riksdagens andra kammare. På grund av tilltagande sjuklighet tog han avsked 1906. I sin minnesruna skriver Otto Nordenskjöld om att han fått i arv "ett disharmoniskt sinne, vars bristande jämvikt till sist skulle föra honom utanför de skarpt markerade gränser, där det normala arbetslivet måste levas". Mycket mellan raderna! Efter en lång tids "svår nervsjukdom" avled han 1918.

Till vänster det lilla häftet Helsning till Göteborg, utgivet 1869 och till höger den privattryckta samlingen tillfällighetspoesi med titeln Från ungdomens dar, som Essén gav ut 1891.

En lyrisk rådman
Det visar sig dock att den gode rådmannen också odlade en lyrisk ådra, möjligen hade han ärvt litterära anlag av sin morbror, Herman Bjursten (1825-1866), som var skald och romanförfattare, i Svenskt biografiskt handlexikon noterad för en "oförtruten skriftställarverksamhet i alla möjliga riktningar". 1870 skrev Essén, då fortfarande student i Uppsala, ett "sorgespel i fyra akter" med den måttligt upphetsande titeln Sigurd Olofsson och belönades faktiskt för detta med andra pris av Svenska Akademien samma år. Det är oläsbart idag, kärlek och vänskap och ovänskap och olycklig utgång i högtravande poetiska formuleringar.

På Svenska Akademiens sammanträde den 20 december 1869 emottog den unge Essén sitt pris av den sittande direktören, greven Henning Hamilton (det var inte han med Hamiltons blandning, men däremot huvudmannen i den s k Hamiltonaffären långt senare, där ekonomiska oredligheter tvingade honom att lämna sin plats i Akademien, liksom landet). Hans ord till pristagaren är värda att återges i sin helhet.

Min herre! Okänd för Akademien, och troligen lika okänd för den allmänhet, som bevistar hennes sammankomst, framträder Ni, vid unga år, med väl förberedda studier av stora mönster och med lyckliga anlag för språkets behandling. Man kan hos Eder finna vissa emottagna intryck, äfven från den odödlige Shakspeare, men ingen slafvisk efterbildning vidlåder eder behandling af ett fosterländskt ämne. Den kraft och den ledighet, hvarmed Ni rörer Eder inom ett för Er ännu nytt område, hafva synts Akademien fullt uppväga de betänkligheter, hon i andra afseenden kunnat hysa. Såsom det första profvet af eder författareförmåga, är det ännu mera förtjent af det bifall, hvilket det är mig en sann fägnad att offentligen få uttala.

Ett par decennier senare, när han var väl etablerad som rådman i Göteborg, lät han utge en liten samling tillfällighetspoesi Från ungdomens dar (1891). För att inte förhäva sig markerar han att verserna är tryckta som manuskript i endast 150 exemplar, sannolikt för utdelning till anhöriga och vänner, och i företalet betonar han att "författaren har ej ringaste anspråk på skaldeära". De flesta av dikterna har tillkommit i anslutning till festligheter i Göteborg och här återfinner vi också Helsning till Göteborg, här omdöpt till Till Göteborg och med upplysningen att den tillkommit "vid en fest på Lorensberg den 11 juni 1869 för Upsalas, Lunds och Köpenhamns studenter, hvilka voro på väg till det nordiska studentmötet i Christiania".

Kyrkklockorna i S:t Pauli
Intressant nog återfinns bland stroferna i diktboken även de två versifierade inskriptioner, som återfinns på kyrkklockorna i S:t Pauli kyrka i Göteborg. Kyrkan invigdes 1882, klockorna är gjutna året innan. På den stora klockan står det

        Med klingande tunga det budskap jag bär
        Till gamla och unga: Si Herren är när!
        Hans sabbat är inne, håll upp med er id,
        Och helga ditt sinne från oro och strid!

        Om Anden dig väckte till ånger och tro,
        Du jägtande slägte, här finner du ro.
        Lär bedja och vaka och viljan stärk,
        Gack sedan tillbaka och verka Guds verk!

Och på den lilla klockan:

        När morgon tänds och dag blir ny,
        Till stilla bön jag ljuder!
        När solen göms i aftonsky,
        Till lof och tack jag bjuder.

Jag har inte hittat någon uppgift om varför just Ludvig Essén anlitades som författare till verserna på S:t Pauli kyrkas klockor, men förmodligen var han känd som en poet, som kunde åstadkomma högstämda formuleringar i de mest skilda sammanhang, kanske fanns också någon annan koppling till församlingen. I juristkarriären hade han då inte hunnit längre än till positionen som vice häradshövding. Men han var ju prisbelönt av Svenska Akademien.

Nordenskjöld, Otto: Minnestal i Göteborgs K. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhälle 1931.
Nekrologer i Göteborgs-Posten och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 11 juni 1918.
Svenska Akademiens handlingar för år 1869.



Med bibliofiler i Skottland

Under en händelserik vecka i september hade jag tillfälle att följa med "The Wargentin Bibliophile society" - med Hagströmerbibliotekets nestor Ove Hagelin som aldrig sinande kunskapskälla i centrum - på en rundresa bland skotska bibliotek och bibliofila rariteter. Inte skymten av någon Göteborgiana, men starka upplevelser för alla med ett vidare intresse för bok- och bibliotekshistoria.

Förundrade lyssnar de bibliofila resenärerna till berättelsen om lånebiblioteket i Innerpeffray

Resan hade på ett föredömligt sätt arrangerats och förberetts av Christian Irhammar, antikvarisk bokhandlare och reseledare från Sjöbo. Gruppen bestod av ett 20-tal "bokmänniskor", de flesta boksamlare i någon form, alla med stort kunnande inom sina specialområden och ett gemensamt brett bokintresse. Under en hel vecka reste vi runt bland privata och offentliga boksamlingar och vi fick se mycket som de flesta av oss aldrig hade sett förut - och vi tilläts nästan överallt att själva få bläddra i rariteterna. Trots att jag genom åren varit mycket i Skottland och har en dotter i Edinburgh så var många av platserna vi besökte nya för mig. Och i bibliotekens värld, liksom i Skottland i övrigt, känner man hur historien lever stark; det är ett land som minns både sina segrar och nederlag, som slår vakt om sina stolta traditioner och där i dessa dagar värnandet om särarten och förhoppningar om förnyad självständighet formar politiken.

Abbotsford
Vi inledde med ett besök på Sir Walter Scotts magnifika egendom Abbotsford, som ligger några mil söder om Edinburgh. Det är väl inte många som idag läser Scott, men i sitt hemland är hans minne påtagligt närvarande: han sitter staty i det gotiska schabraket vid Princes Street i Edinburgh och han står på en hög pelare på George Square i Glasgow. Han förnyade romankomsten i början av 1800-talet med sina på folksägner baserade skildringar av livet i de skotska högländerna, man kan säga att han skapade bilden av "the noble highlander". Han samlade ett mycket stort bibliotek, till stor del var det ett arbetsbibliotek, bl a innehåller det en stor samling av litteratur om häxor och "witchcraft". Han samlade också allt som hade anknytning till den skotska historien, reell eller inte. På hedersplats i biblioteket ligger den lilla "pocket book", som en gång skall ha tillhört Flora Macdonald, legendarisk gestalt som hjälpte Bonnie Prince Charlie fly undan sina fiender på Skye, båda figurerar i Scotts första roman, Waverley från 1824..

Bilder från Sir Walter Scotts Abbotsford. Huvudbyggnaden från 1824 i vad som senare kom att kallas "baronaial style". Rummen är överlastade med föremål, som belyser skotskheten och den skotska historien. Presentation av biblioteket med dess 9000 volymer. Porträttbyst av skalden själv. Den lilla handväskan, som skall ha tillhört Flora MacDonald. 

 

Lånebiblioteken i Innerpeffray och Leighton

Två märkliga och förvånansvärt välbevarade lånebibliotek med rötter från slutet av 1600-talet fick vi tillfälle att besöka. Biblioteket i Innerpeffray, beläget vid floden Earn i lantlig trankil miljö, är grundat 1680, av godsägaren och lorden David Drummond, som ursprungligen ställde 400 böcker ur sitt bibliotek till sina sockenbors förfogande. Det är värt att notera att läskunnigheten då var hög i Skottland, jämfört med t ex England. Efter hand kunde bokbeståndet utökas. Den nuvarande biblioteksbyggnaden är något yngre, från 1762. Märkligast av det som ryms i biblioteket är kanske den bevarade obrutna, handskrivna utlåningskatalog som täcker mer än tvåhundra år, från 1747 till 1962.

 

Innerpeffrays exemplar av Ascanius: The Young adventurer från 1746. Det är egentligen en översättning av ett tryck som cirkulerade vid det franska hovet efter det skotska jakobitupproret 1745, segern vid Prestonpans, det förfärliga nederlaget vid Culloden och "Bonnie Prince Charlies" flykt genom högländerna, till Hebriderna och småningom till Frankrike.

 

Ännu äldre än biblioteket i Innerpeffray är Leighton Library, som ligger alldeles intill katedralen i Dunblane, som i sin tur ligger ett par mil NV om Stirling. Detta bibliotek, som gör anspråk på att vara det allra äldsta lånebiblioteket i Skottland, grundades av Robert Leighton (1611-84), biskop i Dunblane och senare ärkebiskop i Glasgow och finns kvar i den ursprungliga byggnaden från 1687, nyligen fint renoverad. Här fanns många dyrbarheter att beskåda och det var fantastiskt att se den över 300 år gamla samlingen i dess till stor del ursprungliga skick.

 



Bokskatter

Vi hade möjlighet att besöka flera av de skotska universitetsbiblioteken och överallt se framplockade dyrbarheter, som sakkunnigt förevisades. Vi var först i St. Andrews, det äldsta skotska universitet med anor från 1413, sedan i Glasgow och slutligen i Aberdeen. Överallt fick vi se ett urval av det mest spektakulära ur bokbestånden. Samlingen på universitetsbiblioteket i Glasgow, som ligger intill det stora och berömda Hunterian museum, omfattar t ex över tusen inkunabler och många ännu äldre handskrifter. Allra mest - arkitektoniskt och funktionellt - imponerade det nybyggda universitetsbiblioteket Sir Duncan Rice Library i Aberdeen, ritat av den danska arkitektfirman Schmidt Hammer Lassen.

 

 

Sir Duncan Rice var född aberdonian 1942, men under flera decennier verksam i USA, kallades hem som rektor för det 500-åriga universitetet i sin hemstad i slutet av 1990-talet och ägnade mycket av sin kraft åt skapandet av det nya biblioteket, som fått hans namn. Här fick vi inte bara se böcker från 1200-talet och framåt utan blev också guidade runt i bibliotekets avdelningar för bokvård, klimatsäkrade rum och olika låneavdelningar. Mycket imponerande!

 

Handskrift från 1300-talet i Glasgows universitetsbibliotek och en holländsk tidebok från tidigt 1400-tal i Aberdeen-bibliotekets samlingar. Underbart välbevarade handmålade illustrationer till texten.

Slottsbibliotek och institutioner

Vi hade också tillfälle att se biblioteket i Castle Fraser utanför Aberdeen, numera ägt och förvaltat av National Trust of Scotland. I Edinburgh besökte vi både The Royal College of Physicians med stora boksamlingar, delvis med karaktär av arbetsbibliotek, och The Signet Library, som kanske mer imponerade som bibliotekslokal än för de enskilda dyrbarheterna. Men en underbar miljö att äta lunch i numera.

 

De imponerande bibliotekslokalerna i Signet Library i Edinburgh. James Parkinsons beskrivning från 1817
av "shaking palsy", den sjukdom som småningom fick bära hans namn; från Royal College of Physicians' bibliotek.

En av de definitiva höjdpunkterna under resan var besöket i biblioteket hos Royal Botanic Garden i Edinburgh. Här fick vi ta del av ett urval av samlingarna, inte bara böcker, underbara planschverk och manuskript utan också teckningar, resedagböcker, fotosamlingar, kartor och herbarier.

 

Hortus Medicus Edinburgensis, or a Catalogue of the Plants in the Physical Garden of Edinburgh, tryckt 1683, den första beskrivningen av den botaniska trädgården i Edinburgh, ännu idag en stor upplevelse, fylld av skönhet och historia.

Ja, mycket mer hann vi faktiskt med under en kompakt vecka: besök i flera gamla katedraler, lunch i The Willow Tearoom, ett av Charles Rennie Macintosh's arkitektoniska mästerverk, kringvandring i det på senare år mycket omtalade Rosslyn Chapel och inte minst prövning av ett antal malt whiskys under kamratligt bibliofilt samtal.

 

Resans nestor, Hagströmerbibliotekets mångkunnige bibliotekarie Ove Hagelin.